Reflektioner
Då man inte mår bra som när blodtrycket börjar fladdra och stegen blir långsammare, andningen kort och ja ni vet...hela det jobbiga köret innan blodtrycksmedecinen sitter där det ska.... då minns man kanske gamla vänner och undrar hur blev det med henne, honom?
Så gjorde jag...tog fram adresshäftet och gick igenom namn efter namn. Bläddrade förbi namn som skulle ha strukits ja för flera månader sedan, så många som redan gått över gränsen.
Men så kom jag till Britta uppe i Norrland. Hon som blev min arbetskamrat vid 70-talets början. Vi arbetade ihop i drygt 2 veckor tror jag det var - och blev vänner för livet!
Vi har haft kontakt sedan dess, sporadisk kontakt men en trygg sådan där vi alltid kännt att vänskapen håller - att vad som än händer så finns den andre där.
Nu kände jag nästan, om jag nu vågar vidhålla det? - att jag skulle ringa henne. Vi brukar normalt inte talas vid den här tiden på året men nu ringde jag alltså henne.
Hon hade ramlat ner för källartrappan, slagit sig gul och blå och fått sys. Nu var hon på bättringsvägen OCH skulle sälja huset, flytta till en lägenhet.
Kan det vara så att jag kände på mig, på riktigt att något omtumlande viktigt hände i hennes liv - att jag kanske skulle ringa?
Många berättar ju om sådana vinkar från en för oss osynlig värld - eller vad är det som gör att man ringer?- just då.
Många händelser är tydligare än så här. Många människor kan ge exempel av de märkligaste slag. Vi kunde vara lite mera lyhörda för den inre rösten, känna efter. Få kontakt med ett rikare själsliv som jag tror många fler människor i gamla tider hade.
Lyssnade på radions P2 imorse. En av de efterfrågade sångerna som spelades var en uppteckning från 1971. En uteliggare i London stod för den nakna sången som spelades som ett mantra.
Vem som komponerat musikinstrumenten till och som upptecknade sången gick mig förbi men denna nakna känslofyllda, slitna, uteliggarröst har följt mig hela dagen. Fortfarande kan jag höra honom om och om igen men så småningom kommer ju minnet att blekna.
Jag måste ringa/skriva SR och fråga hur jag kan komma över denna inspelning. Sådana upplevelser jag var med om idag ger livet guldkant då det händer. Denna utsatta människa kunde verkligen beröra mig. Är det nakenheten i rösten eller den intensiva känslan, en bön som det säkert var? Vet ej. Jag vill uppleva detta igen.
Så gjorde jag...tog fram adresshäftet och gick igenom namn efter namn. Bläddrade förbi namn som skulle ha strukits ja för flera månader sedan, så många som redan gått över gränsen.
Men så kom jag till Britta uppe i Norrland. Hon som blev min arbetskamrat vid 70-talets början. Vi arbetade ihop i drygt 2 veckor tror jag det var - och blev vänner för livet!
Vi har haft kontakt sedan dess, sporadisk kontakt men en trygg sådan där vi alltid kännt att vänskapen håller - att vad som än händer så finns den andre där.
Nu kände jag nästan, om jag nu vågar vidhålla det? - att jag skulle ringa henne. Vi brukar normalt inte talas vid den här tiden på året men nu ringde jag alltså henne.
Hon hade ramlat ner för källartrappan, slagit sig gul och blå och fått sys. Nu var hon på bättringsvägen OCH skulle sälja huset, flytta till en lägenhet.
Kan det vara så att jag kände på mig, på riktigt att något omtumlande viktigt hände i hennes liv - att jag kanske skulle ringa?
Många berättar ju om sådana vinkar från en för oss osynlig värld - eller vad är det som gör att man ringer?- just då.
Många händelser är tydligare än så här. Många människor kan ge exempel av de märkligaste slag. Vi kunde vara lite mera lyhörda för den inre rösten, känna efter. Få kontakt med ett rikare själsliv som jag tror många fler människor i gamla tider hade.
Lyssnade på radions P2 imorse. En av de efterfrågade sångerna som spelades var en uppteckning från 1971. En uteliggare i London stod för den nakna sången som spelades som ett mantra.
Vem som komponerat musikinstrumenten till och som upptecknade sången gick mig förbi men denna nakna känslofyllda, slitna, uteliggarröst har följt mig hela dagen. Fortfarande kan jag höra honom om och om igen men så småningom kommer ju minnet att blekna.
Jag måste ringa/skriva SR och fråga hur jag kan komma över denna inspelning. Sådana upplevelser jag var med om idag ger livet guldkant då det händer. Denna utsatta människa kunde verkligen beröra mig. Är det nakenheten i rösten eller den intensiva känslan, en bön som det säkert var? Vet ej. Jag vill uppleva detta igen.
