heidis

Kamé, numera 8½ år gammal och fortfarande en ljuvlig, trivsam, gò och klok liten hund har varit med mig i Finland. Jag berättade på min blogg om dessa lyckade och händeserika dagar tillsammas med henne men jag berättade inte riktigt allt, det dramatiska som hände och som kunde ha ändat hennes liv:

Vi bodde i en liten trivsam och renlig stuga precis över vattnet. Visst var stugan gammal men inte så att man direkt tänkte sig att här behövs det  lägga ut råttgift. Det hade i alla fall gjorts men tyvärr fick jag veta det först ett dygn senare. Kamé hade ju gått fritt inne så inte kunde jag heller veta om hon tuggat i sig något smått diffust från något hörn av stugan. Hon drack lite men inte onormalt mycket och mat ville hon inte ha. Jag hade bytt foder förut och hon hade visat sig ointresserad av mat redan för någon dag sedan så inte såg jag hennes matvägran som ett nytt problem och/eller kopplat till råttgift. Kanske hade hon ont i halsen och därför inte ville äta. Så fick jag då veta att råttgift hade lagts ut - började i´akta`henne närmare, försökte ringa veterinär (telefonen upptagen) men vände mig till sist till Apoteket. Där bad de mig ta reda på vilket preparat hon ev. fått i sig. Nya samtal för att försöka få tag på mannen som äger stugan vi bodde i. Det var lite knepigt men lyckades till sist. Inte visste han vad preparatet hette men det var köpt i handelsboden. Jag fick ta bilen och åka till Korpo handelsbod. Preparatet de saluförde togs fram och med vetskapen om namnet for jag iväg  till Apoteket för kontroll där via nätet om den verksamma substansen. Allt klarnade men K-vitaminet som skulle ta bort effekten av giftet hade de inte hemma. Jag fick ta mig vidare via färja till en annan ö för att få tag på det. Doseringen var däremot knepig att få till då Kamé väger endast 5 kg men det gick ju. 

Nåväl, Kamé fick sin medecin.

Inte såg hon ut att vara sjuk direkt men åt ju ingenting, inte heller kissade hon. Hon hade svårigheter med kisset, bara mindre mängd fick hon ur sig dessa dagar. Annars var hon  som förut, alla älskade henne och hon kom dem till mötes och visade sig glad.

Först den 7:de dagen av vår resa klarnade allt. Vi var inne hos min f.d. svägerska och där helt plötsligt kissar hon INNE på golvet, en jättepöl. Hon som aldrig kissar inne - men nu just nu släppte väl krampen över njurarna eller vad det nu var för nu KUNDE hon. Med detta kiss kom också en liten klutt, som jag såg det, en klutt med levrat blod. Alla vi tre som var där stirrade på detta och insåg att då hade hon i alla fall smakat av råttgiftet. Nu fungerade kisseriet igen!

Först då vi kommit hem igen åt Kamé, en halv portion mat och nu är hon precis som förut igen, återställd och frisk.