heidis

Detta är en del av ett brev jag skrev till en väninna som i dagarna fått besked om Ca i bröstet.

Jag har nämligen också fått ett sådant besked en gång som däckade mig nästan. På den tiden kom operationsdagen mycket snabbare från besked om operation tills det gjordes. En dag (1958) var jag hos en distriktläkare och han skickade mig omedelbart upp till sjukhuset med en lapp i handen. Jag fick träffa kirurgen samma dag och då bestämdes det att jag skulle läggas in direkt, precis nu. Jag bad ändå att få komma nästa dag istället då jag hade två barn där hemma och maken inte visste någonting om allt detta heller (ingen telefon hade vi på den tiden och naturligtvis ingen mobil). Denna begäran beviljades. 

Promenaden hem ca. 1½ km var en av de längsta jag någonsin gått. Jag såg mig omkring; himlen såg mörkare ut, gräset likaså, allt kändes så ödesdigert och stegen så tunga. Jag ville känna närheten till marken, helst gå barfota på gruset. Jag ville fortsätta gå så, klamra mig nästan fast med tårna på jorden. Jag var ju bara 21 år. Skulle allt ta slut nu? Jag hade två små barn och.....

Nästa dag lades jag in och opererades dagen därpå. En mandarinstor godartad knuta togs bort så det bröst som innan var lite större minskade nu med en tredjedel. Det syns inte utanpå idag men ärret och gropen väcker oftast frågor vid ingående kontroll hos läkare eller mammografiundersökning. Efter den operationen tycker jag mig veta hur det kan kännas få ett sånt besked men alla är vi olika och alla känslor upplevs hos var och en individuellt. Det finns sådana som kan få fram världens kampvilja till sin hjälp och det måste väl ändå vara bra. Jag har ingen sån att ta till om jag skulle få ett liknande besked ytterligare en gång.

 

Jag vet du kommer att bli väl omhändertagen. Först görs ju operationen men sen kommer du säkert på avdelning för ett tag. Allt det där har du säkert fått information om. Din make kommer att finnas där och din vovve har det bra där han är, väntar på matte.

 

Ha det nu så bra och försök ändå trots allt njuta av allt fint man kan se så här på våren.

Jag var i Rissne igår och där på en äng blommade det som aldrig förr. Träd översållade med blommor både vita och rosa. Om man kan se allt detta hjälper det en lite grann. Det är ju vår och några dagar kvar till op.- och strax därefter är våren över.

 

En stor KRAAAM till dej och alla ni andra i liknande situation