Ett vänligt mörker.
Vad är det? Funderade på detta då jag tidigt en lördag morgon gick ut med hundarna. Inte en själ syntes någonstans. Det var nästan så jag själv smög mig fram för att inte störa någon som ändå inte fanns där eller kanske för att inte väcka "trollprassel" till liv bland träden eller bland löven. Tänkte på hur överraskad man skulle bli om en älg helt plötsligt stod där, och älgen sen? Jag sökte mig ner under gatlyktorna. I flerfamiljshusen syntes bara enstaka fönster upplysta. Någon plikttrogen trött varelse gjorde sig kanske i ordning för en arbetsdag. Busschaufförer har tidiga morgnar. Kanske var det en sån. Det var mörkt överallt och ovanligt tyst denna lördagmorgon. Bakgrundsljud gick inte att ana sig till. Gatlyktorna kastade sitt bleka sken över alla gula löv där på asfalten. Glittret och asparnas olika färger i gult och grönt, tystnaden och mörkret runt omkring kändes skönt, vänligt kanske.
Tänker på mörkret ute på landet. En hemtam stig man går, hemtam och inte alls långt att gå men nu är allt höljt i dunkel. Man vet att snart finns det en grop eller svacka i stigen men var är den? Stegen blir trevande, sinnena skärps på en gång i detta mörker och det är kompakt, mörkret. Öronen anstränger sig allt mer att höra varje litet ljud; ett prassel, ett dovt ljud då något djur flyr undan kanske, en kvist som bryts. Trots detta mörker är det vilsamt att ta sig den hemtama lilla biten av en stig in till huset. Tystnaden är välgörande och mörkret vänligt. Man tittar upp spanande efter molnbankar. Kanske finns där en blek måne som kunde ge lite ledsyn förbi den där gropen tänker man men är ändå nöjd med detta sakernas tillstånd. Mörkret är en fluffig vän som finns där men kan vara lite knepig att hantera ibland. Så känns den i denna situation.
