Kyla och matbespisning, minnen som dyker upp.
Visst är det kallt nu. Osökt kommer minnen på om barndoms- och ungdomstider med kyla som satt sig fast från ryggraden ut till brännande händer och fötter, då kroppen skulle tinas upp igen, men det finns också trevliga minnen mitt i kylan.
En gång var jag på besök en helg hos en moster. Jag var väl kanske 14 år då. På söndagen var det travtävling ute på isen. Jag hade inga riktiga vantar där jag stod i kylan och tittade på, frös. Då tog min moster av sig sina och gav dem till mig att värma mig i. Denna gest var så underbar att jag med glädje och värme tänker på den, än idag. Så lite behövs det att lämna positiva minnen till en ung individ. Jag minns så tydligt dessa varma och vackra rejäla vinterhandskar med höga skaft och högst upp hade de ett pälsbrem. Det var värme, skönhet och omtanke denna gest betydde för mig och gör det än idag.
Något år bakåt i tiden hade jag kommit tillbaka ifrån Sverige och min krigsbarnsvistelse.
Det var inte lätt med ekonomin för de flesta de första åren efter kriget. Myndigheterna förstod att matbespisning behövdes för att barnen skulle klara inlärningen så detta ordnades för skolbarnen.
I vår skola hade antagligen funnits förut en tvättstuga som nu togs i bruk för dessa måltider. All mat kokades i en stor tvättgryta. För att komma ner till matbespisningen gick vi i långa rader på led två och två ner i källarplanet. Ett smalt dörrhål, 3-4 trappsteg upp och genom en låg dörr så var vi i matbespisningen.
Där nere var det lågt i tak och belysningen var också rätt svag. Långa bord utan bänkar att sitta vid. Vi stod.
Bespisningstanterna gick runt vill jag minnas och lade över en slev med välling på varje tallrik. Jag tror att vi fick vänta tills detta var klart, läste kanske en bordsbön först, det var ju brukligt. Vi började äta samtidigt, under tystnad. På måndagar var det välling, tisdag köttsoppa, onsdag välling, torsdag ärtsoppa, fredag välling och lördag köttsoppa. Om någon skulle komma på idén att "få ont i magen" och stanna hemma från skolan så inte var det en lördag. Alla älskade köttsoppan. Då man ätit färdigt fick man gå. Efter ett tag så upptäckte en av tanterna att jag åt ganska snabbt. Jag var också smal. Hon kom fram till mig och sa att om jag åt lite långsammare så jag blev kvar lite längre så kanske det blev välling kvar i grytan och jag kunde få påfyllning. Efter det fick jag då och då en portion till. Denna tant var liten och nätt och hade så snälla ögon. Långt senare fick jag återgällda vänligheten med att uppvakta henne tillsammans med andra ungdomar. Jag var med i missionskyrkans Solskensgrupp (minns inte vad gruppen hette men något på solsken var det) för juniorer. Före jul gick vi runt till några gamla med en tulpan, lite pepparkakor och en sång. Vi sjöng; Fröjdas vart sinne, julen är inne....Det gladde mig att få sjunga för denna lilla tant som visat medkänsla och vänlighet åt en lång, smal och blyg flicka som behövde en extra portion då och då.
Det var inte lätt med ekonomin för de flesta de första åren efter kriget. Myndigheterna förstod att matbespisning behövdes för att barnen skulle klara inlärningen så detta ordnades för skolbarnen.
I vår skola hade antagligen funnits förut en tvättstuga som nu togs i bruk för dessa måltider. All mat kokades i en stor tvättgryta. För att komma ner till matbespisningen gick vi i långa rader på led två och två ner i källarplanet. Ett smalt dörrhål, 3-4 trappsteg upp och genom en låg dörr så var vi i matbespisningen.
Där nere var det lågt i tak och belysningen var också rätt svag. Långa bord utan bänkar att sitta vid. Vi stod.
Bespisningstanterna gick runt vill jag minnas och lade över en slev med välling på varje tallrik. Jag tror att vi fick vänta tills detta var klart, läste kanske en bordsbön först, det var ju brukligt. Vi började äta samtidigt, under tystnad. På måndagar var det välling, tisdag köttsoppa, onsdag välling, torsdag ärtsoppa, fredag välling och lördag köttsoppa. Om någon skulle komma på idén att "få ont i magen" och stanna hemma från skolan så inte var det en lördag. Alla älskade köttsoppan. Då man ätit färdigt fick man gå. Efter ett tag så upptäckte en av tanterna att jag åt ganska snabbt. Jag var också smal. Hon kom fram till mig och sa att om jag åt lite långsammare så jag blev kvar lite längre så kanske det blev välling kvar i grytan och jag kunde få påfyllning. Efter det fick jag då och då en portion till. Denna tant var liten och nätt och hade så snälla ögon. Långt senare fick jag återgällda vänligheten med att uppvakta henne tillsammans med andra ungdomar. Jag var med i missionskyrkans Solskensgrupp (minns inte vad gruppen hette men något på solsken var det) för juniorer. Före jul gick vi runt till några gamla med en tulpan, lite pepparkakor och en sång. Vi sjöng; Fröjdas vart sinne, julen är inne....Det gladde mig att få sjunga för denna lilla tant som visat medkänsla och vänlighet åt en lång, smal och blyg flicka som behövde en extra portion då och då.
