heidis

Här är de stolta föräldrarna; FIUCH (fler titlar finns från ytterligare tre länder) Tomjantin Quest for love u) Sagorikets Embla - och de första bilderna på valparna. Än är de inte mycket till att fotografera, fortfarande inte 3 veckor gamla - men de tar sig och nya

bilder kommer så småningom.

Ingen är tingad så om intresse för att införliva en ny liten familjemedlem med förhoppning om framtida utställningsmeriter på honom så ring. Förutsättningarna så här långt är goda.

Ont i halsen, rethosta. Vill inte smitta valparna och inte själv ha det här heller.

 

Tänker ..... på vilka möjligheter vi i alla fall har idag mot förr att kurera oss. Tänk på hur det var för en mansålder sedan, på landet någonstans i obygden. Talade med en ålderstigen dam om detta. Hon berättade då att då hon var liten och hade en våldsam hosta så smälte hennes mor smör som hon blandade med terpentin. Denna varma brygd smetades över en s.k. bröstlapp och lades över bröstet. En sjal fixerade bröstlappen där. Också fotsulorna ströks med terpentin. Det blev varmt och gott och ångorna öppnade antagligen luftvägarna.  Lindringen hon fick upplevde hon mitt i bedrövelsen och nu efteråt minns hon detta med glädje. Vilken skillnad mot dagens bot. Då skötte man alla krämpor både för människor och djur på sitt sätt. Den här damen berättade också att hon nog aldrig såg ett preparat köpt från apotek under sin uppväxttid.

Här lever vi i det som kallas lugnet före stormen. Snart ska ju valparna vänjas vid fast föda och pölar och annat ska ideligen torkas och plockas upp - och så hundrastningar förståss av de andra ändå. Då vet jag att jag lever men det är kärt besvär. Valparna är helt underbara.

De tar redan emot trygghet från människan, 10 dagar gamla. Igår hade lillisen förirrat sig ut från bädden medan jag var ute. Han låg ihopkrupen där en bit ifrån. Jag tog upp honom och han svarade med ett vilt fäktande med tassarna och gnydde t.o.m. lite. Jag tog honom nära till mitt ansikte och talade lugnande till honom tills han gick ner i varv och till slut somnade han tryggt i mina händer. Efter det fick han gå ner till mamma Embla.

Just nu har Kamé och Lalibela (den senare tillfälligt här en vecka framåt) gått ut på promenad med grannfrun. Skönt. Jag ska strax ta ut Embla på en lite mindre promenad. Solen skiner och det är torrt ute. Glad så länge det inte är halt ute.

 

"Ingen" känner igen dikten Och ingen jag talat med skulle vilja ha en Sulamit hur fin den än är! Va! Jag backar, ok. Jag ser honom ändå som en Sulamit. Det är trots allt svårt med österländska namn på en tax då de oftast heter typ Stina och Evert. Än har jag inte lockat på den lilla så ett nytt, nu hemligt namn tv, kommer han säkert att reagera på så småningom. Han lär inte bli namnlös.