heidis

Emblas och mina vedermödor en kall natt.

Publicerad 2010-10-27 12:43:47 i Iskas Kennel,

Då en tik ska valpa vet jag av erfarenhet att det kan bli väldigt sparsamt med sömn - men som det blivit så här långt, denna gång, hade jag inte väntat mig. Ock än är valpningen inte alls klar.
I natt lade jag mig på en madrass på golvet i omedelbar närhet av valpningsrummet för att kunna vara närvarande och ett stöd för henne under natten. Embla hade ju öppningsvärkar. Klockan var 23.40 då jag lade mig och somnade säkert på en gång. Efter 2 timmar, precis påbörjat Remsömnen, vaknade jag av att Embla pep och hässjade däremellan. Vimmelkantig steg jag upp, plockade undan bädden och klädde mig, gick ut med Embla så hon skulle få rensa magen innan det  stora ögonblicket. Ytterdörren, rakt ut till det fria, slog igen bakom mig. Nycklarna! Mobilen! Inne!! Klockan var strax 02.30.
I handen hade jag en ficklampa, för att kunna se vildsvinen som brukar kolla inner- och yttergård ibland och en handduk jag kanske behövde för att ta upp en valp om det nu skulle behövas. Ingen nyckel, ingen mobil. Vimmelkantigheten dunstade snabbt för verkligheten. Överallt rader av svarta fönsterrutor, inte en människa vaken denna okristliga tid! Jag började gå runt med tiken, höll koll på parkeringsplatserna, färdig att snabbt få kontakt med om möjligt en mobiltelefon. Jag kände mig lika övergiven och hjälplös som om jag gått vilse i en skog, en riktigt kall skog. Kylan trängde på. Från snart nedkylda händer kröp kylan längre och längre in. Jag var tvungen att promenera för Emblas skull. Hon stretade och drog hemåt men fogade sig då det inte ville bli så. Magen putade på henne, ibland mer, ibland mindre, hon hade värkar.
En enda bil såg jag och den stannade inte då jag försökte få kontakt. Undrar vad de var för ena. En gammal kärring är väl ändå inget hotfullt att försöka fly ifrån.
Nåväl, till sist bestämde jag mig för att gå till Ingrid. Hon bor i radhus, ganska långt för oss två olyckliga att gå dit. Skulle Embla valpa på vägen?
Väl framme fick Embla en varm filt att boa sig i, jag en rykande varm kopp med tè.
Efter ett tag då värmen återkommit någorlunda ringde jag taxi hem och väckte en granne som öppnade ytterdörren så jag kunde komma upp. Då var klockan 05.00. Så gick den natten men vilken natt! 
Nu har vi dagen för oss. Jag känner mig smått dimmig i ögonen och Embla har fortfarande öppningsvärkar. Haft kontakt med veterinär så allt är under kontroll - så här långt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela