heidis

Bellis har ätit mycket dåligt i de c. 5 veckor jag haft henne. Igår tittade jag på henne då hon låg på den här knottriga mattan, hennes favorit (samma som på bilden). Trots att pälsen nu börjar bli tjockare såg jag tydligt hur revbenen framträdde. Hon har inte ätit just någonting alls inte hundmatsburkar, inte människomat heller s.s. makaroner, köttbullar, sardiner, filmjölk. En gång om dagen då hon blivit extra glad för något har hon kunnat plocka upp några valpkostbitar jag slängt iväg framför henne - inte från skål. Kamé har jag kopplat upp inne vid matdags för att hon inte skulle stirra maten av henne men det har knappt hjälpt det heller. Så gick jag då till veterinären som lyssnade på hjärtat, tittade i munnen och gav henne, på min begäran, en B-vit spruta, som ger matlust. Det var några dagar sedan. Igår åt hon första gången från skålen och hela sin tillmätta portion ½ dl valpfoder, imorse gjorde hon likadant. Det är knappt så jag tror det är sant: Jag har hela tiden strävat till att hon ska äta sin egen kost men p.g.a dessa anorektiska bekymmer har jag till sist försökt med vad som helst bara hon åt. Nu kan jag återgå till mina principer. Det är en lättnad, bara det nu håller i sig. Annars är hon riktigt trevlig. Reserverad har hon varit från början men har bättrat på sig hela tiden. I morse där ute iakttog vi en grannkvinna som var på väg mot oss. Hon pratade på avstånd hela tiden med hundarna och de stod där och väntade med svängande svansar båda två. Kamé har varit en bra lärarinna för hon älskar alla människor. Bellis var också riktigt förtjust av att få träffa grannen med den mjuka rösten, vispade med framtassarna för att komma riktigt nära. Hon är glad. Hon är snabb som en vessla och springer ifrån väldigt många hundar i samma storlek. Vi har en liten fvoritlekkompis där ute vi träffar på ibland Det är en blandraskille som ser väldigt trevlig ut. Pappan är en Griffon bruxellois och mamman något smått lurvigt. Han är stilig med bruxelloisens sträva päls och färg och ser ut som om det var en renodlad ras av något slag man inte känner till. Dessa två har det roligt tillsammans. I samma ålder är de också.

Idag har jag hållit i min hand en fritt flygande liten fågelunge som förirrat sig in från balkongen. Antagligen var det en Lövsångare, så liten och späd. Fortfarande var den fjunig på hjässan, flög utan riktig kraft i slagen. Först trodde jag att det var en av mina Måsfågelungar som kommit ut på något sätt men då jag fångat in den och vid närmare kontroll inte upptäckte någon glipa heller varifrån den trängt sig ut så kollade jag närmare på den lilla. Så liten den var! Ingen mes var det och näbben var långsmal av insektfångande sort. Då jag satt den på balkongräcket tog den igen sig en stund, plirade förundrat och förskräckt och flög sin kos. Jag bor på 5:te våningen. Tänk denna lilla lätta fjuniga skapelse som knappt kommit ut från ägget kastade sig ut i den stora världen på egna små vingar. Visst är väl vår värld full av under!   Så tänker jag på hur vårdslöst vi människor hanterar allt levande. Läste om den skyddade tigerparken i Indien som nu länsats från sina sista tigrar, 24 stycken var det visst, alla tjuvskjutna.. Människan behöver förståss plats men allt det andra levande som också behövs!!!!Jag skulle önska att man/jag kunde göra något och inte bara titta på hur obetänksamt och själviskt livet skalas av. Vad blir kvar?

Nötväckan gav till sist upp. Det såg så lovande ut efter ett tag. Han pickade ju och rörde sig men sen blev han mer och mer stilla, knyckte lite på huvudet bara ibland(hjärnblödning kanske). Så nu har han fått klättra iväg på himlastegen och funnit där en härligt skrovlig barkyta med många feta larver inklämda överallt bara för honom.

Då jag gick min promenad i ett stillsamt landskap på väg hem hittade jag en liten Nötväcka el. blåspett (som de kallades för förr) på marken. Rund i formen ,som de är låg den där men med fötterna i vädret. Trodde naturligtvis att den var död men då jag lyfte upp den pickade det lilla hjärtat och ett öga plirade emot mig. Naturligtvis tog jag den hem för att se om den skulle överleva, ville ge den ytterligare en chans.  Jag höll den varligt i min varma hand och var strax hemma. Plockade fram en liten transportbur för småfåglar och satt den lilla fågeln i den. Lite insektfoder hade jag hemma men vågade inte försöka bända på näbben för att få in en liten torkad larv i den. Skräcken och i det skick den var dessutom skulle säkert ta död på fågeln om jag försökte. Jag satte i botten på buren lite sand och i den frön. Nu gällde det bara låta tiden ha sin gång och se om den kvicknade till eller inte. Det är nu 1½ timme sedan jag satte in fågeln i min bur. Först kunde den inte ens stå på sina ben, sen helt plötsligt lade den näbben under vingen, försökte sova bort det onda. Nu går den lite runt och pickar till synes planlöst och vingligt men just de här fåglarna lever ju sina liv klängande på stammarna  både uppåt och neråt så det är svårt avgöra om den vinglar till p.g.a. hjärnskada eller för ovanan att vistas på marken. I det här insektfodret finns bara lite insekter, knappast klarar jag mig med det till måndagen. Här på internet står det att läsa att Nötväckan äter frön på vintern och gärna solrosfrön. Ska försöka få tag på solrosfrön under dagen. Ja, så hände något idag också.   Nu ska jag börja ordna till för midsommarmiddag. Ett barn med sambo kommer samt ett barnbarn också med sambo. Först blir det ju den obligatoriska sillen och sen ska den tillagade ädelfisken serveras som varmrätt. Vad det är för en fisk vet jag inte men den är prickig och bland prickarna finns också ljusröda mindre prickar. Är det någon som kan upplysa mig? - jag är ingen matmamma precis men det här blir säkert bra och gott.  Kul om någon ville gå in och skriva några ord i gästboken - om ädelfisk eller ..tja, vad som helst! Jag är dålig på att besvara men nu ska jag göra det OM...någon skriver.

http://www.youtube.com/watch?v=9lp0IWv8QZY

En Härjedalsk snabbkaka har jag blivit bjuden på idag. Den består av kvarbliven grädde - gärna sur, vetemjöl, bakpulver och smakämnen s.s. t.ex. vanilj socker. Vispas ihop och klickas på plåt små kluttar. Detta gräddas i ugn. Äts varm till kaffet. Tidsåtgång totalt max 10 min. Pröva själv och håll liv i en gammal beprövad nödhjälp vid överraskningsfrämmande.

Som barn minns jag en oändligt lång och sorgligt mödosam sång som sjöngs av min mormor och hennes syster, om och om igen ( kändes som att den sjöngs precis hela dagen). Båda dessa traditionsbärare bodde hos oss. Massor av verser som beskrev Golgatavandringen och lidandet på korset in till varje spik slag. Denna sång måste ha haft anor från hur långt bort i tiden som helst. Aldrig har jag efter den tiden hört något liknande varken i radio, TV eller mera privat. Antagligen är traditionen död här i det Lutherska norden liksom den enformiga sorgsna tonen. Den intensivt målande berättelsen har fallit i glömska presenterad på detta sätt. En del av verserna minns jag ibland fortfarande. Långfredagarna var känslosamma och varma om än oändligt långa och sorgsna. Som barn fick jag inte den dagen ens ta i en sax eller något annat verktyg, inte sy, inte glamma. Denna dag var för många barn verkligen en lång dag och namnet helt rätt, Långfredag. Idag upplevde jag något av detta igen. Jag gick ner till vår lilla kyrka för att närvara vid långfredagens gudstjänst. Inte var vi många men gudstjänsten var nära och privat, allvarsam. En Assyrisk flickkör bl.a. sjöng deras traditionella påsksånger. De är ju kristna som vi och tonspråket idag var samma enformiga upprepande sorgsna kväden, något jag kände igen trots att jag aldrig hört dessa sånger förut. Jag kände igen min mormors allvar och långfredagen öppnades för mig så som den var då jag var barn. Evangeliet lästes upp på svenska och sedan läste en man alltsammans på nytt på arabiska. Allt kom nära och kändes helt rätt. Flickorna som sjöng blev "Jerusalems döttrar" som grät över Jesu utsatthet och elände. Härligt se så pass många ungdomar i kyrkan.

April = Vår,  men kyligt ena dagen, hoppfullt soligt och nästan varmt den andra.
I den lilla backen upp till huset står resterna av en snödriva och tömmer sig. Backen är blöt men också den snart torr om det fortsätter så här. 
Blåsippor på två håll ganska nära och så snödroppar som bryter fram mellan riset här intill. Dessa snödroppar är bortglömda av vårdande händer där de står men gläder oss förbipasserande.
 I morse kände jag att den sedvanliga morgonpromenaden med hunden måste  få en annan sträckning. Vi gick till busshållplatsen, min lilla Kamé och jag.
 I handen hade jag en påse med lite torrt bröd tänkt åt gräsänderna nere vid Maren, Södertäljes hjärta. Klockan var inte ens åtta denna soliga morgon då vi steg på bussen mot Centrum. Himlen var blå och skön. Nostalgiska känslor tog tag i mig då jag redan på avstånd hörde och sedan såg alla dessa gräsänder. De höll sig allert framme de vackra fåglarna, visade tydligt upp sin virilitet för varandra.
 Parbildningen var i full gång.  Kvackandet och synen av dem gjorde mitt "hjärta" mjukt och varmt. Mindes alla tamankor jag drivit fram och tagit hand om under år som gått, c. 60 ällingar varje år under lång tid.
En ensam Sothöna kryssade också bland alla dessa änder och så fiskmåsarna förståss. Sothönor är så speciella. Också fiskmåsarnas skrän är jag förtrogen med sedan tidig barndom. De talar  tydligt om att nu är det vår, den vår också vi får glädja oss åt. Tänk, jag har ännu inte åkt museiångbåten Ejdern och har bott här i staden över 10år nu Tittade på den och tänkte att nu i sommar ska det bli av.   Sedan promenerade jag gm Stadsparken. I ett snår gick det livat till; ett Ringduvepar hade fått ihop det, parade sig. Tänk att Ringduvan blivit stadsfågel!   Så gick den viktigaste delen av den dagen. Vi var hemma igen 9.45.   ......................................................................................................................................................  
Heidi hälsar och Kamé som stuckit fram sin nos från den filt hon bäddat in sig i blinkar samtyckande - hon också hälsar.

Då man inte mår bra som när blodtrycket börjar fladdra och stegen blir långsammare, andningen kort och ja ni vet...hela det jobbiga köret innan blodtrycksmedecinen sitter där det ska....   då minns man kanske gamla vänner och undrar hur blev det med henne, honom?  
Så gjorde jag...tog fram adresshäftet och gick igenom namn efter namn. Bläddrade förbi namn som skulle ha strukits ja för flera månader sedan, så många som redan gått över gränsen.
Men så kom jag till Britta uppe i Norrland. Hon som blev min arbetskamrat vid 70-talets början. Vi arbetade ihop i drygt 2 veckor tror jag det var - och blev vänner för livet!
Vi har haft kontakt sedan dess, sporadisk kontakt men en trygg sådan där vi alltid kännt att vänskapen håller - att vad som än händer så finns den andre där.  
Nu kände jag nästan, om jag nu vågar vidhålla det? - att jag skulle ringa henne. Vi brukar normalt inte talas vid den här tiden på året men nu ringde jag alltså henne.
Hon hade ramlat ner för källartrappan, slagit sig gul och blå och fått sys. Nu var hon på bättringsvägen OCH skulle sälja huset, flytta till en lägenhet.
Kan det vara så att jag kände på mig, på riktigt att något omtumlande viktigt hände i hennes liv - att jag kanske skulle ringa?
 Många berättar ju om sådana vinkar från en för oss osynlig värld - eller vad är det som gör att man ringer?- just då. 
Många händelser är tydligare än så här. Många människor kan ge exempel av de märkligaste slag.   Vi kunde vara lite mera lyhörda för den inre rösten, känna efter. Få kontakt med ett rikare själsliv som jag tror många fler människor i gamla tider hade.  
Lyssnade på radions P2 imorse. En av de efterfrågade sångerna som spelades var en uppteckning från 1971. En uteliggare i London stod för den nakna sången som spelades som ett mantra.
Vem som komponerat musikinstrumenten till och som upptecknade sången gick mig förbi men denna nakna känslofyllda, slitna, uteliggarröst har följt mig hela dagen. Fortfarande kan jag höra honom om och om igen men så småningom kommer ju minnet att blekna. 
Jag måste ringa/skriva SR och fråga hur jag kan komma över denna inspelning. Sådana upplevelser jag var med om idag ger livet guldkant då det händer. Denna utsatta människa kunde verkligen beröra mig. Är det nakenheten i rösten eller den intensiva känslan, en bön som det säkert var? Vet ej. Jag vill uppleva detta igen.

Mottager utmaningen. Här kommer bilden och berättelsen:   Goda vänner till mig bodde förut i ett stort hus i en Stockholmsförort.
Huset hade faktiskt fyra våningsplan och kändes till slut för stort då flickorna växte upp och så småningom flyttade till eget. 
De sålde, köpte ett mycket mindre hus och flyttade dit. Där känns havet nära, vilket det också är.
Luften är frisk och skogen doftande och grön, renlaven som syns här och där under en skogspromenad är kraftig och vacker.
Det är närheten till havets fuktighet som får allt att blomma ut. Blåbärsriset likadant är kraftigt och välmående.
Fåglarna många runt fågelbordet vintertid och de sjunger överallt hela sommaren lång.
Här bor mina vänner i en urmysig stuga. De har sammanlagt fyra små hus, allt ordnat med konstnärlig blick. 
Generositeten är också alltid påtaglig hos dem. Det känns så tryggt och varmt att gästa dem. Vi har varit vänner sedan 1974.
Hit har jag haft för vana att åka en till två gånger per år. Under altantaket som syns på bilden är gästhuset med allt där inne man kan behöva; en trinett, toa, (husets dator) och säng.
Huset som syns längst bort är vedbod och bastu (som aldrig används?!- till bastu). Så finns det en ateljébyggnad också och så huset som inte syns alls.
Utanför syns hälleberget titta fram rundslipad av istidens vattenvirvlar.
Naturen är mycket nära hos dessa mina vänner.
Jag håller av dem väldigt mycket, liksom deras döttrar. Roligt att just denna bild kom upp så jag kunde berätta detta. Heidi skrev.

De är maffiga dessa katter och mycket kärvänliga mot människor men hanen kan vara revirnoga och därför inte acceptera ens en hona på sina marker om den inte löper förståss.
Det finns inte så många än av dessa katter i Sverige men de kommer.