heidis

Valborgsmässoaftons morgon.

Publicerad 2012-04-30 12:26:49 i Tankar,

Nyss ute med Kamé. Träffade på vår vicevärd med halvfylld plastkasse och plockningstång i handen. Han plockar varje morgon det skräp “folk” slänger omkring sig här i vårt område. Vi stod där i det kalla vårvädret och tittade med förtjusning på några styvmorsvioler. De hade hittat en solig, mager och varm plats att klänga sig fast vid, en kant av en berghäll. Där har det inte funnits styrmorsvioler förut. Vi samtalade en stund. Jag berättade för honom om den maffiga kråka vi har i området, en särskilt stor och pampig herre. Han går extra styltaktigt med raka ben, nackfjädrarna stående rakt ut och med krum nacke, ja som han ägde hela bygden. Han jagar enkelt och helt ensam iväg både skator och kaniner. Smartare än de flesta.
Så samtalade vi en stund. Vicevärden hade också iakttagit den där stora kråkan. Vi älskar båda naturen och gladde oss tillsammans åt det späda gräset, den skira grönskan, blommorna och vårens alla under. Tänk så kallt trots grönskan sa han, det hade visst varit nollgradigt under natten. Så gick vi igen vidare åt var sitt håll. Strax innan Kamé och jag kom fram till hemporten upplevde vi också två sädesärlor. De vippar alltid så lustigt med stjärten då de går. Hjärtligt välkomna mina små vänner tänkte jag, nästan högt. Hur långt har väl ni flugit för att komma hit tillbaka, till ljusets land. Önskar er lycka till med häckningen. Göm boet väl så inte kråkan hittar det. Han är riktigt smart. Ja, det finns ju andra också; skator och ekorrar. Hoppas det går bra.

Råg i ryggen

Publicerad 2012-04-11 22:19:45 i Tankar,

Idag har jag varit elak. Jag som under barndomen varit försynt och blyg, rodnat och inte vågat ens senare höja min röst i skarp kritik då det verkligen hade behövts ibland. Hur kommer nu det här sig? Kanske har jag fått råg i ryggen av att nu på senare tid ha tränat på och vågat tala inför upp till ett 40-tal personer på ett berättarkafé? - eller håller jag på att bli gammal? Gamla förändras ju ofta, börjar ta sig ton. Är jag där nu?
Vad hände då? Jo jag var dålig och träffade en läkare på en vårdcentral. Först hade jag åhört ett telefonsamtal mellan mottagningssköterskan och läkaren. Stämningen från läkarens sida var irriterad och på gränsen till hetsig. Han skulle inte ta en pat. till sa han (skulle han på lunch? - vet ej). Sköterskan insisterade, sade att han bör titta på denna kvinna. Till slut gav han efter och beordrade lab.et ta ett blodprov först. Så småningom fick jag komma in men medan jag satt där och väntade var jag småarg över denna läkares attityd. Jag var sjuk och hängig, hade tagit mig dit för egen maskin, jag behövde hjälp. Väl inne blev jag hänvisad en stol och så kom frågorna. Jag svarade men blev hela tiden avbruten. Då reste jag mig och sa: Kan jag få tala till punkt!!Han tystnade. Efter ett tag kom samtalet in på husläkare. Jag sade att jag saknade en långsiktig kontakt som jag hade tidigare. Hon började som AT-läkare just här. Hon var lyhörd och duktig och hon kände mig. Han nästan fnyste till och sa: AT-läkare. Jag har tre specialiteter och undervisar i ett fjärde dessutom. Jag kontrade: Och det ska den här vårdcentralen vara tacksam för!Varifrån denna hätskhet.? Jag är förvånad över mig själv. Vem är jag? Ska jag skämmas eller kanske vara glad över att ÄNTLIGEN vågar jag säga ifrån?
Allt slutade ändå på bästa sätt. Handslaget från bådas håll var varmt, liksom de mötande blickarna. Jag sade då vi skildes åt att alla dagar är inte de bästa dagarna. Han gav mig en lapp vid dörren med en ordination till sköterskan om andningshjälp åt mig. Det här senaste förstår jag ju var en åtgärd från en yrkesutövare men det kändes som om jag fått en extra favör.

Majdagar.

Publicerad 2011-05-10 16:09:42 i Tankar,

Jo det här med utställningar ska man nog bli tänd på från början för att fortsätta med det. Jag är inte besviken över hur det gick med den här 7/5 på Gotland. Det är ju så då man inte själv kan visa, att det kan gå hur som helst, ja och annars också. Vi gör ett nytt försök sedan i officiell klass. Det är ju inofficiellt under 9 mån. ålder. Domarens kommentar att hon glimtvis gick bra roar mig.
Det var skönt att vara på Gotland trots att vi inte gjorde något storslaget.
Väl hemma igen gick jag i morse med ett par kassar med hundfällar till vår mattvättstuga. På vägen dit satt en bofink och sjöng så fint i trädet ovanför vägen jag gick på. Björktrastarna fick spader då en skata närmade sig. Det var i stort sett de fåglar jag upplevde i morse men denna ensamma bofink var en sån kontrast till den kör av fågelröster jag fick uppleva på Gotland. Där var det som en matta av fågelröster som bredde ut sig över natten, för det var ju fortfarande natt då de började med sin ivriga revirsång. Sommaren är kort. Måtte alla fåglar hitta tillräckligt med mat så de blir stora och starka, de som sedan ska vidare igen.
Hundarna kommer hem igen på torsdag efter någon dags semester hos Aini. Den där lilla skuttande kaninen i den gotländska utställningsringen – Sirikit skulle ju behöva lite mer stimulans, ingen tycks riktigt räcka till, ändå är hon så gulligt tillgiven också. Hon har lämnat korvar inne på mattan hos Aini – hon som nu äntligen var rumsren, trodde jag i alla fall. Kanske berodde det på att jag inte gav henne mat inför bilfärden från Nynäshamn i söndags(hon kräks) och sedan fick hon mer än brukligt, så hon kom tydligen i obalans eller så fick hon ingen ro att sätta sig där ute. Tre gånger hände detta på den här korta tiden. Regelbundna tider och turer behövs säkert då en hund ska bli helt rumsren, visst.
Jag har blivit bjuden besöka vänner på Öland och Finspång i sommar (inga tider). Det ska jag försöka göra i juli. Jag har inte rabiesvaccinerat Sirikit så till Finland kan jag inte åka med henne i alla fall. Man ska f.ö. ha ork också så det blir nog bra med sommaren så här.

Långfredag 2011.

Publicerad 2011-04-26 19:15:54 i Tankar,

Stod på morgonen med en nystruken bordduk i handen, en vit en jag alltid brukar sätta på bordet en Långfredag. Då bestämde jag mig, jag skulle gå till kyrkan, vår lilla fina kyrka här i Lina. Sagt och gjort, jag tog mig ner till den. Här samlas stadsdelens människor, ibland bara några få ibland ganska många. Det är en del äldre, någon har kommit på cykel och många har väl tagit sig dit bilburna eller promenerat. Alla är i alla fall kristna. Förutom svensk bakgrund har menigheten rötter från finland eller har assyrisk, arabisk och ibland indisk/pakistansk bakgrund. Idag var det en sådan blandning. Vi fick lyssna på en kör som vår kantor drillar och utvecklar. Den framträdde liksom en assyrisk kvinna som sjöng solo på både assyriska, arabiska och svenska. Jag blev överraskande berörd av denna kvinnas sång. Den klagande själfyllda sången kröp in i mig och ögonen tårades. Var det sången eller var det allergien som gjort mina ögon så känsliga så tårarna fuktade mina ögon? Visst var det sången.
Då jag växte upp hade vi en radio som jag tog in i sovrummet till natten. Satte radion precis invid sängen och så rattade jag den och lyssnade i mörkret på den lågmälda tonen. Jag fick in massor av främmande språk och främmande toner som nu studsade mot mitt öra och uppfyllde mitt sinne. Dessa
arabiska tonslingor kom mig så nära och nu där i kyrkan upplevde jag dem igen. Visst har jag lyssnat på österländsk musik sedan dess men nu återkom något närgånget och känsligt jag inte var beredd på. Så dessa psalmer, också de har ju lämnat sina spår förstås. Det var en fin stund i kyrkan denna långfredag.
Måste också nämna vår kantor som älskar klassisk musik. Hon broderar gärna melodier och blommar ut då hon får tillfälle till det. Hon kommer ifrån ryssland med en gedigen musikutbildning i bagaget. Vi är lyckligt lottade som får njuta av den musik hon presterar.
Så kom jag hem. Ute på gården stod mina hundar med Lilian och Embla (Sirikits mamma). Vi hade kommit överens om detta. Hon skulle gå en promenad med hundarna först innan vi skulle ta en fika. Sen fick Embla med sig då de gick hem en rådjursskank jag haft i frysen vem vet hur länge. Nu skulle Embla tränas för eftersök/blodspår. Det är jag glad för så kan hon också visa att hon är en riktig tax. Anlagsprovet blir redan den 11 maj. Jag önskar dem lycka till.

Var finns moralen och rättvisan?

Publicerad 2010-06-03 21:21:24 i Tankar,

Speciellt två länder har spytt och spyr ut sin galla över vår värld . Såg idag ett program på TV om hur fyra presidenter i rad ljög för folket för att rättfärdiga dödandet i Vietnam. De kunde inte förlora ansiktet, ljög lika friskt som Sovjet på sin tid då de kuvade baltstaterna. Då man tänker på alla orättvisor och allt lidande människor fått utstå och utstår än idag p.g.a. makthavarnas avsaknad av medmänskliga känslor.  I det här TV programmet kämpade i alla fall EN människa mot kriget i Vietnam, Dan någonting, vad han nu hette. Han hade sett och hört hur makthavarna tänkte och talade då media inte fanns i närheten för han levde helt nära den yttersta makten i USA. Till slut började hans samvete pocka på att han måste publicera alla dessa hemliga handlingar och överlåta dem till pressen, vilket han gjorde. Detta var Watergateskandalen om jag förstod rätt. Nixon fick avgå men andra fortsatte med utövandet av denna ondska, ljugandet, mörkläggningen. P.g.a. prestige fortsatte tortyren och dödandet. Kriget slutade i alla fall 8 mån. efter Nixons avgång. USA har en lärling och en förtrogen i det hantverket, Israel. En lärling som klarar sig strålande. Visst blir man trött! - och vad kan VI göra?
Hur många reagerar på det här programmet som gick på TV 3/6, redogörelsen av vad som hände då - och händer det något efter det här senaste med bordningen av båtarna utanför Israel, på internationellt vatten? - dödandet?
Var finns moralen och rättvisan? - ock får man verkligen ostraffat behandla palestinier som israelerna gör? - sätta upp murar och hindra folket att få in t.ex. byggmaterial för att reparera de byggnader de själva inte förstört? - reparera sina hem. Tydligen får man göra så eftersom övriga länder varken ser, hör eller talar till rättvisans och demokratins försvar. Ingen Olof Palme här inte som ropar ut ens en protest.

23 Mars

Publicerad 2010-03-25 08:56:01 i Tankar,

Har kommit hem efter en liten vårfest på servicehuset här intill. Det var riktigt trevligt; dragspelsmusik, allsång, smörgåstårta, glatt humör och så alla dessa hattar som var temat, förutom själva påsken.
Sitter fortfarande iklädd vårhatten. Vi skulle komma påklädda hatt denna "pro-påskdag". Jag har en stadig basker, just den här något mellanting av basker och hatt. Tog den och placerade den lätt på svaj. Stack in en brosch på ena sidan, en kopia av ett bronstidigt fynd och min hatt var klar. Ett hänge runt halsen därtill sådär sju cm långt föreställande en kamé. Ser ut som elfenben men känner inte till om den är äkta eller inte. Kommer inte ihåg hur jag fått den, har kanske alltid haft den. Svart trikå under en grå kort jacka och så jeans. Kände mig nöjd med festdräkten. Ett silverarmband från Etiopien fullbordade stassen. Håret vill jag inte visa för någon just nu så det var bra med denna mösshatt. Håret är varken långt eller kort utan har den där otydliga fasonen, helt enkelt förskräckligt. Varför tycker man att just håret måste vara på ett visst sätt för att tycka det är OK. Hörde om en dam som rakade av sitt och började använda peruk. Detta utan att grundorsaken skulle vara nå´n sjukdom. Så fortgick något år. Till slut hamnade hon av ålder på sjukhus. Ingen skötte hennes peruker. De såg bedrövliga ut. Hon är antagligen borta nu. Det var en granne som berättade det här. Hon kände damen. Det var väl så att jag kläckt ur mig något om att man skulle ha peruk nu då håret blir tunnare uppe på skullen. Det var nog då hon berättade det där.
Annars går dagarna, alltför lite blir gjort, varje vecka på hälsokontroller. Det är väl så många lever sina liv, jag klagar inte. Jag fick i alla fall upp mina vårliga gardiner så här strax under Påsk.
Önskar er alla en riktigt GLAD PÅSK!

Ett brev till en vän.

Publicerad 2010-01-18 18:22:02 i Tankar,

Du talar om hat och att det är svårt gå vidare i livet. Vet du vad? - det finns ingen bot för livet, vad det gett oss. Det finns ingen väg tillbaka som kan göra saker ogjorda. Det är då förlåtelsen ger liv igen, för den tid man har här på jorden. Den HÖGSTE är räddningen för oss.
 
En väninna kom och var här en hel dag. Vi pratade om allt det hon varit med om; misshandlad av sin mor från tidig ålder, kom till ett fosterhem där två elaka tanter också misshandlade henne. En gång kom hennes mormor till fosterhemmet. Mormodern hade redan tagit hand om tre av hennes syskon och klarade inte av ett fjärde, ändå brydde hon sig, kom för att se hur hon hade det. Då hon kom låg flickan blodig på en brits efter att ha blivit slagen igen. Mormodern tog med sig flickan och fick in henne på ett barnhem. Där var det heller inte bra. Barnen blev slagna där också. Sverige var inte samma Sverige då i början på 30-talet. Sen kom socialdemokraterna så småningom till makten och man stiftade bl.a. lagar för barnens rätt. Det tog lång tid innan landet blev ett föredöme för andra, för några år i alla fall och till vissa delar.
Fyrahundrafemtio f.d. barnhemsbarn har nyligen fått berätta i en utredning om hur dessa blev misshandlade och förnedrade  på barnhem. Några tog senare livet av sig, så svåra var upplevelserna, många blev alkoholister och fängelsekunder, psykiska vrak.
Denna min väninna växte i alla fall upp, gifte sig och blev IGEN misshandlad tills hon rymde ifrån mannen. Deras gemensamma son tog farmor hand om. Hon jobbade på, på ålderdomshem och sjukhus, försökte alltid visa upp en glad sida trots att minnena var svåra. Hon försökte vad hon kunde att sätta ett lock över allt hon upplevt. Så småningom träffade hon en ny man. Då han frågade om hon ville gifta sig med honom brast det i alla fall för henne och hon pekade på honom och sa med hetta och lågande ögon: Det ska du veta att om du slår mig bara en enda gång så kommer jag att döda dig! Jag kommer att döda dig vad som än händer därefter - och så kom hela hennes traumatiska berättelse. Hon berättade allt - och han förstod. De gifte sig. Han slog henne aldrig någonsin. Inte var han någon övermänniska utan bara en vanlig karl med både bra och dåliga sidor men han såg att hustruns trauman helt säkert hade sprängts i en våldsam explosion om han rört henne.
Så farlig är hatet och ofta är det till synes omöjligt att komma tillrätta med det, men det är det inte. 
Viljan att förändra både för sig själv och andra, låta Gudsorden Du ska älska din nästa såsom dig själv krypa in under skinnet och alltid vara närvarande, DET förändrar livet. Att slippa den förtärande, frätande hatkänslan och förtroendefullt sträcka fram sin hand i HANS som vet bäst, det ger lugn och ro i själen. Förlåtelse är ordet.

Nyårstider

Publicerad 2010-01-03 14:08:15 i Tankar,

Kallt ute. Hundarna på korta snabba promenader i underbart vit, ren miljö. Rönnbärsträden en liten bit härifrån med sina kvarblivna bär har förvandlats till ett snöbollsträd. Varje bärklase har en mössa av snö på sig som går ner över öronen. Det blir ett träd fullt av snöbollar. Vackert, så har det varit sedan strax före jul. En flock sidensvansar har hittat bären trots snön. Deras skira ivriga kvitter gör en riktigt glad. Igår morse var de där. Då hände något! - ett snabbt uppbrott. Pilsnabba vingar förflyttade hela flocken, helt tydligt undan någonting. Jag förstod att det måste vara en hök eller annan rovfågel som närmade sig. Mycket riktigt, där seglade han - ock hans tilltänkta byte var försvunnet. Fåglarna har det inte lätt i sin dagliga kamp för livet. Finna föda eller själv bli föda till någon annan är det som gäller. Det är så sorgligt också att hitta en fin liten fågel död i snön - till ingen nytta för någon. Fåglarnas liv är verkligen en kamp för tillvaron.
 
Inne i värmen. Ett tel. samtal. Nedkomsten av 4 små valpar på Sagorikets kennel gick bra. Så jag gladde mig! Återupplevde i hela kroppen dessa upplevelser jag förunnats under årens lopp just i samband med då nya valpar kommit till världen. Tröttheten efter vakandet och oron som nu kunde släppa. Glädjen över det nya livet i sin hand. Den livaktigt kravlande pendelrörelsen hos valpen, färgen, formen man kan läsa av bäst då den är nyfödd. Doftminnena tränger på och längtan. Det är, i  ett ögonblick som om jag hade de här, just här, alla mina valpar.
Kamé är 9 år nu (löper på 14:de dagen). Så hon har spanat och dragit i kopplet som aldrig annars, för att finna en partner. Jag tycker hon har varit intensivare än någonsin i dessa sina drifter. Ett uppblossande av livskraft innan allt är försent. Men det blir inga valpar på henne längre, denna underbara tik. Livet är inte statiskt, det förändras hela tiden. Allt har sin tid.

Vad man kan drömma!

Publicerad 2009-11-22 14:46:22 i Tankar,

Jag går i en främmande stad. Bredvid ett upplyst skyltfönster finns en liten källartrappa och där nere lyser det. Jag blir nyfiken och tar mig ner dit. Dörren är stängd men jag ser förunderliga fåglar som rör sig där nere, olika stora och i olika färger. Går upp igen och in i affären bredvid, med det stora skyltfönstret, för att fråga. Då kommer helt plötsligt ägaren till källarfåglarna. Det är en man från Libanon. Han vill inte ta i hand för högerhanden är en protes. Han är lite blyg, har inte fåglarna till försäljning utan enbart till lyst, byter ibland bort några med andra fågelintresserade män från medelhavsområdet. Tänk vad man kan drömma, detaljrikt och fantastiskt!  Visst får jag se hans fåglar. Ock vilken syn! Det var som att komma in i Disneys tomteverkstad, fåglar huller om buller överallt. Inte marsherade de precis men de gick ofta, eller flög i grupper, bl.a. vaktelfåglar, vita med en rand på ryggen och fläckar på sidorna av kroppen (omöjligt i verkligheten med en så uppseendeväckande teckning)och så en yvig tofs på huvudet. Långa spröt bestod tofsen av och så delade sig tofsen i en bena på huvudet. Min förvåning var stor. Granna små fåglar, som juveler i gnistrande färger och större, stora som Nötskrikor fanns också och alla var så vackra så vackra. Hur jag vaknade sen vet jag inte riktigt men känslan av förvåning och glädje fanns kvar. Upplevelsen av den speciella "tomteverkstan" var i alla fall över.
 

Ett vänligt mörker.

Publicerad 2009-10-24 21:35:50 i Tankar,

Vad är det? Funderade på detta då jag tidigt en lördag morgon gick ut med hundarna. Inte en själ syntes någonstans. Det var nästan så jag själv smög mig fram för att inte störa någon som ändå inte fanns där eller kanske för att inte väcka  "trollprassel" till liv bland träden eller bland löven. Tänkte på hur överraskad man skulle bli om en älg helt plötsligt stod där, och älgen sen? Jag sökte mig ner under gatlyktorna. I flerfamiljshusen syntes bara enstaka fönster upplysta. Någon plikttrogen trött varelse gjorde sig kanske i ordning för en arbetsdag. Busschaufförer har tidiga morgnar. Kanske var det en sån. Det var mörkt överallt och ovanligt tyst denna lördagmorgon. Bakgrundsljud gick inte att ana sig till. Gatlyktorna kastade sitt bleka sken över alla gula löv där på asfalten. Glittret och asparnas olika färger i gult och grönt, tystnaden och mörkret runt omkring kändes skönt, vänligt kanske.
Tänker på mörkret ute på landet. En hemtam stig man går, hemtam och inte alls långt att gå men nu är allt höljt i dunkel. Man vet att snart finns det en grop eller svacka i stigen men var är den? Stegen blir trevande, sinnena skärps på en gång i detta mörker och det är kompakt, mörkret. Öronen anstränger sig allt mer att höra varje litet ljud; ett prassel, ett dovt ljud då något djur flyr undan kanske, en kvist som bryts. Trots detta mörker är det vilsamt att ta sig den hemtama lilla biten av en stig in till huset. Tystnaden är välgörande och mörkret vänligt. Man tittar upp spanande efter molnbankar. Kanske finns där en blek måne som kunde ge lite ledsyn förbi den där gropen tänker man men är ändå nöjd med detta sakernas tillstånd. Mörkret är en fluffig vän som finns där men kan vara lite knepig att hantera ibland. Så känns den i denna situation.

Var rädd om våra grodor

Publicerad 2009-09-16 10:42:59 i Tankar,

Tittade in i Astrids gästbok och därifrån på bilden av Tindra på Älvsbyns jaktvårdssida. Trevligt att en fin tik får synas. Hoppas det går bra under jakten. Hundar ska helst användas till det generationer av människor avlat dem för. Förutom älskade samarbetspartner är de ju också sällskapshundar, stora som små ändå - eller hur?
Här bland husen finns ingenting att jaga. För en tid sedan såg jag en, av bil, mosad igelkott, som gjorde ont att se men igår en lite mindre en som faktiskt försökte leva sitt liv mitt bland biltrafik och remsor av grönt. En präktig groda såg jag också.  Den hade också krossats, säkert med avsikt för jag tyckte mig se ett kraftigt hälavtryck rakt över skallen. Tänk att jag blir så ledsen då jag ser sånt där. Vad göra?

Kamé har mått illa sen igår eftermiddag, säkert satt i sig något smaskigt där ute. Hon kräktes och kräktes flera gånger inför natten utan att riktigt få upp detta. Stoppade i henne lite vatten och då gick det lite bättre att kräkas. Sen låg hon orörlig hela natten, skyddande sin onda mage. På morgonen ville hon knappt gå ut men fick i sig lite mat i alla fall. Hon ligger nu också helt stilla i sin bädd. Det är visst inte riktigt bra än.
"Filifjonkan" ligger på sin favoritmatta med frambenen i kors framför sig och tittar på mig ihärdigt. Undrar vad en så´n liten en tänker. Hon vet helt säkert att Kamé inte mår bra. Hon hoppas naturligtvis på gladare dagar.

Älvors lätta fjun

Publicerad 2009-09-07 22:06:35 i Tankar,

Vissa dagar är mer innehållsrika än andra. Att kunna njuta av naturen och upptäcka den om och om igen är en förmån. I morse fann jag älvornas lätta fjun som fastnat på tallplantornas grenar. Det var fint. De var så skira med sitt morgondagg. Så såg jag också de överraskade ormslåna som glömt sig kvar över natten i gruset som då fortfarande igår kväll var varmt. Nu låg de där den tidiga morgonen hjälplöst stela och väntade på den livgivande solens strålar.
Sen är det människorna man träffar. Idag har jag träffat och samtalat bl.a. med forna finska krigsbarn. En kvinna hade med sig på vår samling den pappväska hon kom med till Sverige som tvååring undan kriget i Finland. Hennes svenska mamma hade sparat den åt henne i alla dessa år. En man berättade där på mötet vad han ägnat sig åt större delen av livet - jo, att vara volontär ute i världen, hjälpa andra. Ett mycket intressant liv.
Jag har också haft ingående samtal med en Irakier, en Italienare och en Turkisk man just idag. Med Irakiern talade vi om ungdomsvåld och varför allt blivit så här. Inga riktiga råd gavs annat än större kontroll över barnen från föräldrarnas sida efterfrågades. Hur engagera föräldrar?
Med Italienaren talade vi om Berlusconi och hans understödjare, om det nya förslaget i Italien om att zigenare skulle bära märke på kläderna som judarna tvingades till på sin tid och vart denna diskriminering skulle leda till. Denna Italienare var bekymrad och trodde att allt komme bli mycket värre. Jag bävar i mitt inre. Vi måste, MÅSTE se upp alla så det inte blir som han befarade.
Den turkiska mannen ville så gärna veta vad det var som gjorde att svenskar och andra kände så´n misstro mot muslimer. Vad svarar man? Jo, jag sa att jag trodde det främst berodde på traditionellt tänkande. Korstågens krig mot Muselmanerna har lämnat historiska spår. Minns själv hur min varmt kristne mormor sänkte rösten då hon talade om muslimer, ungefär som hon gjorde då hon nämnde Stalins namn. Det var den onämnbara skräcken för dessa båda fenomen liksom för 30-åriga krigets umbäranden som också lämnat sina historiska spår i folkminnet. Att Mohammed skulle likställas med Guds Son Jesus Kristus har också varit svårt att smälta. Misstron finns kvar än i dessa dagar.
Vårt samtal var i alla fall bra. Denna man såg nu fram emot sin middag strax efter att vi skildes åt. Middagen som skulle intas tidigast 19:42. Solen gick visst ner då. Han fastade under sin Ramadan på 18:de dagen.
Jag är glad åt alla dessa samtal som tycktes hopa sig just idag. Ibland talar jag knappt med någon. I alla fall inte så ingående som denna dag.

1 sept

Publicerad 2009-09-02 08:17:49 i Tankar,

Idag för 70 år sedan startades andra världskriget. Ett krig som kom att pågå i nästan sex år,
som orsakade 55 miljoner människors död och ändrade historiens gång.....
Kyrkans tidnings nyheter 1/9.

Juli-mitt i sommaren

Publicerad 2009-07-08 21:30:37 i Tankar,

Det är mitt i sommaren, ja mitt i - eller?Jag tycker i alla fall att det är mitt i. Rödklövern blommar, blåklockan och blåelden vid vägkanten likaså. Smultronen är uppätna från backen och blåbären tar sig, lite små än så länge men söta, inte alla mogna än. Industrisemestermånad som juli kallades för förut pågår för fullt. Barn och vuxna samlar på sig minnen att ta fram under vintern och kanske för livet. Vänner till mig hade bokat bondgårdssemester. De åkte dit med sin lilla  2-åring. Ett minne för livet kanske det blev för barnet att uppleva den tama gris som fanns på gården där de bodde. Denna följde dem överallt, jämt. Det roade föräldrarna också men främst faktiskt namnet på grisen, den hette nämligen Bacon.   Fästingar har vi gott om här och så Spansk skogssnigel men turligt nog har vi inga problem med myggen. Jag har ofta undrat över fästingen om den har några fiender. Den verkar vara så onödig men det finns djur som äter den läste jag mig till: vissa skalbaggar, steklar, tusenfotingar och en del fåglar också. Det känns bra att veta. Att hanen inte suger blod visste jag förut men att den söker sig också till samma djur honon letar efter för att få tillfälle att para sig med henne där visste jag inte. Nu har jag sett det också. Plockade en fästing på Kamé. En mindre vilt fladdrande förmodlig hane satt med den djupt rotade honan/på henne. Alltid ser man och lär man sig något nytt. Sommaren är heller inte slut än. Mer upplevelser ser vi fram emot.

Knappelskär, ett "smultronställe".

Publicerad 2009-06-28 21:17:44 i Tankar,

 Strålande sommardagar man bara måste ta tillvara trots kvävande heta gamla bussar utan luftkonditionering. En sådan buss utsatte jag mig för igår, en 1½ timmes lång utmattande pina. Vyerna vi åkte genom var smekande sköna för sinnet hela tiden och denna resa var alltså kulmen  på en i övrigt underbar dag. Det var bara detta med bussen.  Nå väl. Slutsummeringen av dagen var ändå denna;   Steg upp tidigt, tvättade i tvättstugan och servade fåglarna OCH så  åkte vi iväg grannfamiljen och jag. Perfekt, förväntningarna var höga. Att detta kunde bli sommarens höjdpunkt kunde jag ana mig till. Doften från skogen som slog emot oss i värmen. Doften  av tång då vi närmade oss stranden och så skärgårdens rundslipade stenformationer, vikarna som bredde ut sig, vass, krypande växtlighet, himmel och hav. En ryttlande tärna helt nära våra huvuden. Jag njöt obeskrivligt hela tiden. Det glittrande vattnet på fjärdarna, bottenvegetationen som följde med i vågornas rörelser, det klara, SÅ klara vattnet! Nu måste jag flicka in en appell, jag kan inte annat: RÄDDA ÖSTERSJÖN -go vänner! Vilken katastrof om detta inte gick att rädda, livet i vårt stora vatten och därmed också Tärnan. Det finns mycket att läsa på nätet om Östersjön och vad som görs. Bör vi kanske hjälpa till med att lätta lite grann på plånboken? Jag önskar i alla fall intensivt att också kommande generationer kan få uppleva ett levande hav, något av det jag fick för själen igår.Åh, jag tackar livet.  
    
Gästboken.   Mitt ödmjuka tack för inlägget i Gästboken Anita - och alla ni andra också. Det är så upplyftande på något sätt (behöver inte vara översvallande beröm för att vara upplyftande)att få respons på vad jag skriver. Då är det inte bara ord som fladdrar iväg i cyberrymden utan något som landar hos en annan människa. Det är ju närhet till andra människor, att vi inte går för andra oberörda, för oss själva genom livet som är viktigt för att känna sig som människa. Inte sant? Skriv gärna något ord ibland, kommentera och kom med egna tankar-en karamell att suga på för mig.

Turkestan.

Publicerad 2009-06-02 15:22:04 i Tankar,

Satt på ett medlemsmöte igår, vi var väl 35st. Där begärde så en man ordet och fick det. I det han ville ha sagt svängde han sig också raljant med en nedsättande benämning om ett nybyggt område här i Södertälje. De som bor och bygger där gör det pampigt och med bravur. Husen är nästan överdådiga med många för Sverige ovanliga detaljer.  Ägarna är i de flesta fall kristna Assyrier/Syrianer. Området kallades här på mötet av denne man, vid två tillfällen, för Turkestan.
Varför inte kalla det t.ex. Beverly Hills eller precis det det heter- varför en nedsättande benämning, den raljanta lite föraktfulla tonen?
Om församlingen hade skrattat gillande åt benämningen hade jag säkert stigit upp och sagt något i protest. Nu blev jag sittande där tyst och beklämd medveten om fegheten som hindrade mig från att protestera. Nu är det ju så att jag ogärna yttrar mig i större sammanhang och det var detta som gjorde att jag inte sa något. Idag har jag mått illa av situationen. Jag har svårt att dra ett streck över detta som om det var mindre viktigt. Dessa till synes små futtiga kommentarer måste vi lära oss se upp med.
Det ÄR inte mindre viktigt hur vi ser på våra medvandrare. Allt vi gör och säger påverkar vår omgivning!
Förakt för andra människor och hänsynslös penninghunger borde ingå i de sju dödssynderna.
Vi har ett EU vi ska synkroniseras med och gemensamt hitta fram till demokrati och därtill göra vad vi kan för att rädda vår jord. Vilken lång väg vi har framför oss! -och hur vet jag som ska rösta om någon dag hur dessa människor innerst inne tänker? Kanske spottar någon ur sig liknande nedsättande kommentarer, ja och än värre i både mindre och större sammanhang. 
Ändå måste jag tro på något och ge denna någon min röst.
 

Visst är livet härligt?!

Publicerad 2009-02-04 16:10:21 i Tankar,

Allt kan hända - helt plötsligt!   Träffade idag en man som tidigare bott här i samma hus. Han är en f.d. militär, går numera med rollator p.g.a. ålder, trevlig. Vi brukar alltid växla några ord då vi ses men det blir mera sällan.  
Han berättade att han har fått ett arv, en hel ranch bl.a. och skall flytta dit - till Australien!
Nästa vecka åker han med dotter och måg. En stor lastbil har han köpt som ska med. I den lastar han sina gamla vackra möbler och annat han inte vill skiljas ifrån och sen bär det iväg.
Mannen är 88 år!   Visst är det väl underbart! Jag gratulerade honom på det varmaste och sade att han kunde väl sända oss en tanke varje gång han ser en flock papegojor. Som en hälsning.
Tänk, jag skulle så gärna gå i hans kläder nu - men avundsjuk är jag inte. Få se dessa papegojflockar och allt annat underbart. Oj, oj. Tycker detta är helt fantastiskt.   Allt KAN tydligen hända.

En dikt ur en gammal skolbok

Publicerad 2009-01-24 17:46:29 i Tankar,

Det flög en mås över Stockholms ström.
Han flög på glänsande vingar.
Liksom en örn han i rymden sig svingar.
Men jag får gå på de gator grå.
Jag får både svälta och frysa.
En gång ska lyckan sig vända ändå.
En gång ska min stjärna lysa.

 Den här lilla dikten fanns i en skolbok för länge sen, i boken Sörgården eller kanske Önnemo.  Ingrid född 1921 som har alla skoltidens dikter i sitt huvud läste den utantill för mig i dag. Jag tycker den är söt, speglar gången tid. Hoppas bara att vi slipper komma alltför nära dessa fattigtider igen. Det kan vara nog så knepigt vara människa redan nu. Själviskhet och girighet, okänslighet för andras lidanden är ändå värst, våldsamheten människor emellan. Bevara oss milde Herre Gud! - som brandvakterna ropade ut i städerna på medeltiden. Godhet, kärlek, omtanke och närvaron av ett högre väsen - en Gud i vår vardag-är vad vi människor behöver! Jag tror man klarar av att både svälta och frysa bättre med ett kärleksfyllt väsen vid sin sida. Tror inte du det?

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela