God Jul och Gott Nytt 2014
Rindi
Så har det då blivit höst här. De sista blommorna på min balkong förstår mej inte då jag ber dem titta ut på den flammande lönnen strax nedanför och trappa ner de också. De blommar fortfarande som synes.
Det är så vackert så man baxnar då man tittar ut. Har inte varit ute på flera dagar så därför hänger jag själv inte med i förändringarna. All min koncentration lägger jag på det lilla nytillskottet jag har här. Hon är överallt. Det är en liten kattunge, inte mindre än så hon från stillaståendet nedanför strykbrädan slänger sej upp, mycket elegant. Hon heter Rindi och det är tack vare henne jag inte hinner med tiden d.v.s. höstens bländande färger. Denna Rindi skulle egentligen ha hetat Randig för det är hon men sen svängde jag namnet till Rindi istället. Kände en gång för mycket länge sen en Afgane som var osedvanligt trevlig och klok. Så skulle denna bli tänkte jag, en mycket trevlig liten dam. Jag måste ju trösta mej lite grann; Kamè borta och Rowena och Lalibela likaså. MEN den här är lika snabb vid ansatsen, ja som en vinthund och så positivt vild. Då hon kommer gör hon det i fyrsprång. Hon tillhör ingen blåblodig släkt. Hon är inte avlad lugn och sävlig. Hennes mor har kommit hem med skator och t.o.m. en skogsmus hon placerat på bordet. Sådan kan denna också bli denna lilla randiga Rindi.
Så småningom kommer en bild på henne vågar jag nog lova, till dess njut en stund av bilden från min balkong
En sommarpromenad
Vi har idag varit Kamé och jag ute på en tur till Nynäshamn och Torö, tillsammans med en gammal väninna som har bil. Det är skönt för Kamé också att få lite stimulans med nya platser, dofter och människor. Först åkte vi den vackra vägen på Torö till Ankarudden därifrån man också kan ta färja till ön Öja (Landsorts fyr). Där satt vi på en underbar brygga och tittade ut över havet medan vi åt på Sjöbodarna-krogen stekt strömming. Det var rogivande och gott också. Sen åkte vi till friluftsområdet Lövhagen Nynäshamn och drack eftermiddagskaffe under de gamla äppelträden där. Där finns ett kafé i den gamla fina byggnaden liksom vandrarhem. Helst hade jag velat gå ända till Knappelskär (klipporna som översköljs av vågor hela tiden och egentligen omöjliga att beskriva i ord, ett helt fantastiskt område) men dit är det säkert 2 km eller mer. Det är bommar ivägen så man kommer inte med bilen längre ut på Lövhagen. Jag tog istället min rollator och gick över en gräsmatta, kopplade loss hunden och så gick vi två över en smal grusväg/stig
in i skogen mot klipporna som låg på närmare håll. Kamé var så glad, ja sprittande glad. Det var knöligt värre för mej med blåbärsriset och alla trädrötter som ville sätta krokben för mej. Visst hade människor gått där förut men till slut efter att ha snubblat två gånger gav jag upp. Kamé tittade frågande på mej att vad nu?-vattnet syns ju redan och klipporna som det är så roligt att hoppa över- ska vi inte gå dit? Hon spratt till, försökte få igång mej att kom nu då! – som om jag vore en annan hund man uppfodrar till lek. Nej vi vände om. Lika knöligt att ta oss tillbaka över rötter och blåbärsris till gräsmattan pånytt. Där fick hon ett litet ryck i glädje över att vara fri. Sista biten sprang hon till min väninna men passade på att hälsa på grannbordets gäster också. Hon blev krafsad bakom örat en stund och så gav hon den närmaste en generös slick på handen. Jag hade sett tidigare hur dessa människors blickar varit smekande då de tittade på hunden så därför vågade jag ge henne den friheten nu.
Fallens Dag
Nu har vår bostadsförening varit i Älvkarleby och tittat på då vattnet släpptes fritt ett tag. Det var en trevlig dag trots att vi hade regn nästan hela dagen..
Kläderna blev rejält blöta trots jackor som skulle hålla tätt, huvor och paraplyer.
Vi strosade där på Laxön och tittade in i gallerior och loppis medan vi väntade. Vi åt god mat och äkte förnämligt i behaglig buss.
Genom fönstren kunde vi se gröna fält och dungar och vid två tillfällen skymtade det fram ett dyblött rådjurskid i gräset. Ingen varm mamma som kunde värma den lilla såg vi förståss. De brukar ju ge di bara en till två gånger per dygn..
Livet kan vara hårt.
Kläderna blev rejält blöta trots jackor som skulle hålla tätt, huvor och paraplyer.
Vi strosade där på Laxön och tittade in i gallerior och loppis medan vi väntade. Vi åt god mat och äkte förnämligt i behaglig buss.
Genom fönstren kunde vi se gröna fält och dungar och vid två tillfällen skymtade det fram ett dyblött rådjurskid i gräset. Ingen varm mamma som kunde värma den lilla såg vi förståss. De brukar ju ge di bara en till två gånger per dygn..
Livet kan vara hårt.
Valborgsmässoaftons morgon.
Nyss ute med Kamé. Träffade på vår vicevärd med halvfylld plastkasse och plockningstång i handen. Han plockar varje morgon det skräp “folk” slänger omkring sig här i vårt område. Vi stod där i det kalla vårvädret och tittade med förtjusning på några styvmorsvioler. De hade hittat en solig, mager och varm plats att klänga sig fast vid, en kant av en berghäll. Där har det inte funnits styrmorsvioler förut. Vi samtalade en stund. Jag berättade för honom om den maffiga kråka vi har i området, en särskilt stor och pampig herre. Han går extra styltaktigt med raka ben, nackfjädrarna stående rakt ut och med krum nacke, ja som han ägde hela bygden. Han jagar enkelt och helt ensam iväg både skator och kaniner. Smartare än de flesta.
Så samtalade vi en stund. Vicevärden hade också iakttagit den där stora kråkan. Vi älskar båda naturen och gladde oss tillsammans åt det späda gräset, den skira grönskan, blommorna och vårens alla under. Tänk så kallt trots grönskan sa han, det hade visst varit nollgradigt under natten. Så gick vi igen vidare åt var sitt håll. Strax innan Kamé och jag kom fram till hemporten upplevde vi också två sädesärlor. De vippar alltid så lustigt med stjärten då de går. Hjärtligt välkomna mina små vänner tänkte jag, nästan högt. Hur långt har väl ni flugit för att komma hit tillbaka, till ljusets land. Önskar er lycka till med häckningen. Göm boet väl så inte kråkan hittar det. Han är riktigt smart. Ja, det finns ju andra också; skator och ekorrar. Hoppas det går bra.
Råg i ryggen
Idag har jag varit elak. Jag som under barndomen varit försynt och blyg, rodnat och inte vågat ens senare höja min röst i skarp kritik då det verkligen hade behövts ibland. Hur kommer nu det här sig? Kanske har jag fått råg i ryggen av att nu på senare tid ha tränat på och vågat tala inför upp till ett 40-tal personer på ett berättarkafé? - eller håller jag på att bli gammal? Gamla förändras ju ofta, börjar ta sig ton. Är jag där nu?
Vad hände då? Jo jag var dålig och träffade en läkare på en vårdcentral. Först hade jag åhört ett telefonsamtal mellan mottagningssköterskan och läkaren. Stämningen från läkarens sida var irriterad och på gränsen till hetsig. Han skulle inte ta en pat. till sa han (skulle han på lunch? - vet ej). Sköterskan insisterade, sade att han bör titta på denna kvinna. Till slut gav han efter och beordrade lab.et ta ett blodprov först. Så småningom fick jag komma in men medan jag satt där och väntade var jag småarg över denna läkares attityd. Jag var sjuk och hängig, hade tagit mig dit för egen maskin, jag behövde hjälp. Väl inne blev jag hänvisad en stol och så kom frågorna. Jag svarade men blev hela tiden avbruten. Då reste jag mig och sa: Kan jag få tala till punkt!!Han tystnade. Efter ett tag kom samtalet in på husläkare. Jag sade att jag saknade en långsiktig kontakt som jag hade tidigare. Hon började som AT-läkare just här. Hon var lyhörd och duktig och hon kände mig. Han nästan fnyste till och sa: AT-läkare. Jag har tre specialiteter och undervisar i ett fjärde dessutom. Jag kontrade: Och det ska den här vårdcentralen vara tacksam för!Varifrån denna hätskhet.? Jag är förvånad över mig själv. Vem är jag? Ska jag skämmas eller kanske vara glad över att ÄNTLIGEN vågar jag säga ifrån?
Allt slutade ändå på bästa sätt. Handslaget från bådas håll var varmt, liksom de mötande blickarna. Jag sade då vi skildes åt att alla dagar är inte de bästa dagarna. Han gav mig en lapp vid dörren med en ordination till sköterskan om andningshjälp åt mig. Det här senaste förstår jag ju var en åtgärd från en yrkesutövare men det kändes som om jag fått en extra favör.
Minnets Rullband
Morgonen var grå och rollatorn kämpade på i det nästan omöjliga väglaget. Promenaden med Kamé slutade innan den börjat - under takdroppet på baksidan av huset. Där satt jag på rollatorn och försökte samla mig. Det är ju så kämpigt ta sig fram. Snön togs inte bort i tid och nu då traktorn gjort sitt är det inte bättre. Killarna som kör traktorerna har en tidspress och heller inget sinne för ordning. De gör ett svep och så är det över. Ryggåsar av tung geggig snö och blankis där under hindrar den som behöver redskap för att ta sig fram. Så satt vi då där. Himlen var grå och luften blöt och tung. Några kråkor sträckte över skyn snabbt. Kanske till frukosten nå´nstans. Enstaka krax höll släkten samlad om än på avstånd. Kamé satt som på vakt och lyssnade och tog in omgivningen. Till slut bröts stillheten: Kamé gick några steg och rullade sig sedan i den tunga snön. Det är för varmt och torrt i våra lägenheter. Hon ville ha fukt i pälsen. Ganska snart gick vi in. Kamé ska få gå en riktig promenad, med en granne lite senare idag. Det har vi kommit överens om.
Många nu gamla ännu levande hundar eller avsomnade rullar förbi på minnets rullband. Detta rullband sätter alltid igång då jag får bud om att någon av mina uppfödda taxar fått sluta. Nyss var det Krösa-Maja, en liten fin dvärgtax. Det blir några dagar, en lång eftertänksam stund som glider över till allt jag upplevt under många intensiva år. Tänker på dem alla; hundar, hussar och mattar, många som blev mina vänner. Tänker på alla möten och så Vivi-Anne som stöttade i många många år. Alla underbara valpar, resor, gäss och ankor på Trasthammar, höns, kalkoner, får. Promenader ut till Knappelskär, stilla sensommarkvällar vid Fjättern, vackra spralliga Briader och Lommens ödemarksskrin.
En Briard har flyttat in hos en granne precis nyss. Något varmt sprider sig över bröstet då jag ser en briard. Denna är svart som Vanessa och Buffalo-Bill.
Det finns hundar och så finns det taxar.
Mitt första intryck av tax kom när jag var omkr fem år.
Min mamma hade fått ett paraply från en vän i England och kryckan var i form av ett taxhuvud!!
Jag förstod senare i livet att det var en avbidl av en långhårig tax. Jag krävde alltid att få bära det när det var ihopfällt och jag minns många gråtande barn på bussar och spårvagnar som tröstats av att min (mycket förtjusande lilla mamma) låtit dem titta på och hålla i praplyet.
Det var faktiskt kort, inte hopfällbart, och det var ovanligt på den tiden.
Ångrar djupt att jag inte bad att få behålla det när det var utslitet men litet visste jag då om mitt framtida intresse för taxen.
Där lades en solid grund för kommande kärlek till en mycket speciell varelse.
Min mamma hade fått ett paraply från en vän i England och kryckan var i form av ett taxhuvud!!
Jag förstod senare i livet att det var en avbidl av en långhårig tax. Jag krävde alltid att få bära det när det var ihopfällt och jag minns många gråtande barn på bussar och spårvagnar som tröstats av att min (mycket förtjusande lilla mamma) låtit dem titta på och hålla i praplyet.
Det var faktiskt kort, inte hopfällbart, och det var ovanligt på den tiden.
Ångrar djupt att jag inte bad att få behålla det när det var utslitet men litet visste jag då om mitt framtida intresse för taxen.
Där lades en solid grund för kommande kärlek till en mycket speciell varelse.
Kram från
Anita
Mitja min sista valp
Tänk att det ska vara så skönt tugga i trä.Trä ger ju efter, det är väl därför – och tandköttet kliar väl också på de små. Nu måste dessa märken bort. Jag kommer ju inte att ha några valpar längre och Kamé hon gör ju absolut inget sånt. I positiv bemärkelse däremot påverkar hon många människor bara hon får tillfälle att visa vem hon är. En dam har vid några tillfällen upprepat förundran över att hon aldrig förr uppmärksammat taxen, som ju är så trevlig. Det är Kamé som står för den bedriften. Det var faktiskt så för mig också för mycket länge sen, då jag växte upp. Jag såg bara taxen som en förkrympt varelse man inte tittar på någon längre stund. Så kom det sig att jag fick en tax, och i samma veva köpte jag en till. Min fostersyster sedan krigsbarnstiden hade blivit sjuk och som ersättning för att jag hjälpte henne med hennes 16 hundar under tiden fick jag den ena och köpte då den andra till reducerat pris. Det var så jag upptäckte denna underbara lilla kompis som följt mig i så många år. Visst, jag har haft andra raser också; Rottweiler, Foxterrier, Engelsk setter, Briard och några till men taxen har funnits med hela tiden sedan !974-1975.
Nu ska jag inte ha några valpar längre.”Mitja” min sista valp har fått det bra och allt känns fint. Kamé följer mig en bit till. Jag är så glad för henne.
Hälsningar till alla mina nu levande “valpar” och en varm tanke till de mattar och hussar som vårdat sina vänner oftast till hög ålder, men som nu är blott vackra minnen. Tänker på “Lovisa”, Yonathan, Esmeralda, Claudia, Selim, Mel-issa, “Lasse”, Vanna, Herman och många många fler.
Hälsningar också till er där långt borta i solen, Anita och Gunnar.
Äntligen ett Skansenbesök! Länge sen sist.
Släktingar från Helsingfors gjorde en kryssning till Stockholm. En hel dag i land skulle det bli. Så bra, då kunde vi träffas på Skansen. Sagt och gjort. Lilla Peik drygt 2 år gammal var med. Han är den soligaste unge jag någonsin sett. Pojkens pappa tog väl hand om sin telning och mamman krängde sig fram med en snabbt växande mage som hindrade lite grann. Tillskott i familjen skulle det bli. Så var det då jag som också tog mig fram på något vis. Vi stannade ju och vilade då och då. Som tur var kunde vi följa i 2-åringens takt. Den lille som visserligen klappade en get men avbröt sig gärna vid synen av myror på marken eller för att ta upp småsten som plockades fickorna fulla. Så den där riktigt soliga uppsynen! Han är ju så fin den lille Peik. Människor stannade till och pratade med honom och ville gärna ta honom i famn. Ingenting var konstigt, skrämmande eller omöjligt. Han var med på allt. Hans ögon blev visst större då han såg vicenterna, björnarna och sälarna så visst såg pilten lite större djur också, inte bara myror och annat smått. Renens stora horn kallade han för HATT. Till slut fogade killen sig i att sitta i vagnen ett tag och där somnade han omärkligt, jag tror med ett leende på läpparna. Vi andra slog oss ner för en kopp kaffe. Inte en droppe regn föll denna dag. Allt var fullkomligt och perfekt. Mina kära släktingar hann också med båten tillbaka.
Dagen efter, idag, bränner tantens knän och höfter. Om man vill följa med i galoppen får man ta detta med i beräkningen. Det kanske inte blir något fler besök på skansen - med Peik, vem vet. Ångrar då rakt inte utflykten
Majdagar.
Jo det här med utställningar ska man nog bli tänd på från början för att fortsätta med det. Jag är inte besviken över hur det gick med den här 7/5 på Gotland. Det är ju så då man inte själv kan visa, att det kan gå hur som helst, ja och annars också. Vi gör ett nytt försök sedan i officiell klass. Det är ju inofficiellt under 9 mån. ålder. Domarens kommentar att hon glimtvis gick bra roar mig.
Det var skönt att vara på Gotland trots att vi inte gjorde något storslaget.
Väl hemma igen gick jag i morse med ett par kassar med hundfällar till vår mattvättstuga. På vägen dit satt en bofink och sjöng så fint i trädet ovanför vägen jag gick på. Björktrastarna fick spader då en skata närmade sig. Det var i stort sett de fåglar jag upplevde i morse men denna ensamma bofink var en sån kontrast till den kör av fågelröster jag fick uppleva på Gotland. Där var det som en matta av fågelröster som bredde ut sig över natten, för det var ju fortfarande natt då de började med sin ivriga revirsång. Sommaren är kort. Måtte alla fåglar hitta tillräckligt med mat så de blir stora och starka, de som sedan ska vidare igen.
Hundarna kommer hem igen på torsdag efter någon dags semester hos Aini. Den där lilla skuttande kaninen i den gotländska utställningsringen – Sirikit skulle ju behöva lite mer stimulans, ingen tycks riktigt räcka till, ändå är hon så gulligt tillgiven också. Hon har lämnat korvar inne på mattan hos Aini – hon som nu äntligen var rumsren, trodde jag i alla fall. Kanske berodde det på att jag inte gav henne mat inför bilfärden från Nynäshamn i söndags(hon kräks) och sedan fick hon mer än brukligt, så hon kom tydligen i obalans eller så fick hon ingen ro att sätta sig där ute. Tre gånger hände detta på den här korta tiden. Regelbundna tider och turer behövs säkert då en hund ska bli helt rumsren, visst.
Jag har blivit bjuden besöka vänner på Öland och Finspång i sommar (inga tider). Det ska jag försöka göra i juli. Jag har inte rabiesvaccinerat Sirikit så till Finland kan jag inte åka med henne i alla fall. Man ska f.ö. ha ork också så det blir nog bra med sommaren så här.
Långfredag 2011.
Stod på morgonen med en nystruken bordduk i handen, en vit en jag alltid brukar sätta på bordet en Långfredag. Då bestämde jag mig, jag skulle gå till kyrkan, vår lilla fina kyrka här i Lina. Sagt och gjort, jag tog mig ner till den. Här samlas stadsdelens människor, ibland bara några få ibland ganska många. Det är en del äldre, någon har kommit på cykel och många har väl tagit sig dit bilburna eller promenerat. Alla är i alla fall kristna. Förutom svensk bakgrund har menigheten rötter från finland eller har assyrisk, arabisk och ibland indisk/pakistansk bakgrund. Idag var det en sådan blandning. Vi fick lyssna på en kör som vår kantor drillar och utvecklar. Den framträdde liksom en assyrisk kvinna som sjöng solo på både assyriska, arabiska och svenska. Jag blev överraskande berörd av denna kvinnas sång. Den klagande själfyllda sången kröp in i mig och ögonen tårades. Var det sången eller var det allergien som gjort mina ögon så känsliga så tårarna fuktade mina ögon? Visst var det sången.
Då jag växte upp hade vi en radio som jag tog in i sovrummet till natten. Satte radion precis invid sängen och så rattade jag den och lyssnade i mörkret på den lågmälda tonen. Jag fick in massor av främmande språk och främmande toner som nu studsade mot mitt öra och uppfyllde mitt sinne. Dessa
arabiska tonslingor kom mig så nära och nu där i kyrkan upplevde jag dem igen. Visst har jag lyssnat på österländsk musik sedan dess men nu återkom något närgånget och känsligt jag inte var beredd på. Så dessa psalmer, också de har ju lämnat sina spår förstås. Det var en fin stund i kyrkan denna långfredag.
Måste också nämna vår kantor som älskar klassisk musik. Hon broderar gärna melodier och blommar ut då hon får tillfälle till det. Hon kommer ifrån ryssland med en gedigen musikutbildning i bagaget. Vi är lyckligt lottade som får njuta av den musik hon presterar.
Så kom jag hem. Ute på gården stod mina hundar med Lilian och Embla (Sirikits mamma). Vi hade kommit överens om detta. Hon skulle gå en promenad med hundarna först innan vi skulle ta en fika. Sen fick Embla med sig då de gick hem en rådjursskank jag haft i frysen vem vet hur länge. Nu skulle Embla tränas för eftersök/blodspår. Det är jag glad för så kan hon också visa att hon är en riktig tax. Anlagsprovet blir redan den 11 maj. Jag önskar dem lycka till.
Medlet av april i Södertälje.
Här har vi fått uppleva en solig dag igen. Sipporna lyser så blåa i backen och fåglarna sjunger! Barn börjar klä av sig. En pojke såg jag som gick i en T-shirt, lite väl tidigt. Talgoxar och Bofink hörs, en Korp “klonkade” uppe i luften, under vår morgonpromenad. Vildsvin och hjortar syns inte till och älgen som under strängaste vinternätter låg helt nära huset kommer vi knappast se förrän den har en kalv med sig. Ganska orädda kråkfåglar följer oss tidiga morgnar och en riktigt stilig kråka gick idag med sin ryckiga gång och med raka högmätta steg nästan i jämnbredd med oss. Sirikit är väldigt intresserad av dessa fåglar som helt plötsligt lyfter och sitter sen utom räckhåll i en björk.
Vi var ju på utställning i förrgår igen. Denna gång blev det ett HP men inget mer. Hon är ganska liten för att vara dvärg och för stor för att vara kanintax. Ännu hinner hon växa lite till, hon är ju inte 6 månader ännu. Spelar ingen roll för mig det där med storleken. Det är en livfull, glad och trevlig liten hund, dessutom vacker att uppleva varje dag.
Vardags slit
Så jag sliter med dessa små. Jag kunde ju strunta i att gå ut med valparna en stund varje dag. Förr eller senare blir de ju rumsrena ändå men det vill sig inte för mig. Jag har för det mesta haft uteplatser el. gård för valpar att springa på och sluppit det här myckna kisset som det blir nu. Som 11 veckors valpar kissar de redan en stor lång pöl. Jag tycker inte om att rätt vad det är i strumplästen trampa mitt i en pöl eller få bajs på skorna. Mina valpar brukar vara om inte rumsrena precis då de går men en bit på väg. Jag har lite svårt att tänka om. Det går också åt en hel massa tidningar hela tiden för att samla upp kisset speciellt det som kommer under natten. Alla som kommer hit har med sig tidningar visserligen men de kan ju sluta komma eller hur? Idag då jag hade varit ute på gården med dem hade en granne lagt en hög med tidningar utanför min dörr. Det är jag tacksam för. Det är tidningar till natten jag speciellt behöver, de andra pölarna trampar jag som oftast i om jag inte står där med papper i hand just då det händer. Kisseriet är det som är en smula jobbigt med valpar. Annars är de ju så härliga. Dessa har mycket av sättet från Embla och Embla är en sån som lämnar spår. Jag skulle så gärna behålla de här liven alla tre - men det går ju inte. Försöker njuta av dem medan de är här och jag ivrigt väntar på att någon taxälskare hör av sig om valp. Jag går ju redan på knäna, så här kan det inte fortsätta länge till. Visste ju inte att jag skulle bli sjuk då jag åkte på parningsresa till Finland.
Så här ser valparna ut nu
Presis då jag skulle skriva några ord på datorn stjälpte jag ett stort ölglas fullt med chokladmjölk över datorbordet med alla papper, adresser och jag vet inte vad. Musen känns kladdig fortfarande då jag torkat upp vad som gick att städa undan. Tapeten på väggen bakom datorbordet gick inte att rädda, jädrans eländes elände. Får gå en vända till med städtrasan.
Nåväl, livet går vidare, de små växer och kräver tid. Livet är fullt av små och stora episoder man får på något sätt förhålla sig till. Valparna kräver sin plats i tillvaron och jag räcker liksom inte riktigt till just nu då jag legat inne på sjukhus och inte är riktigt återställd än
.
Embla, söta behagliga Embla har flyttat för gott. Det blev nödvändigt att göra så. Hon har det bra där hon är, får bo med tryggheten sen uppväxten, Iskas Vanna. Valparna klarar sig, är 10 veckor gamla nu.
Kamé har varit utlånad i flera veckor känns det som, kom hem idag. Valparna överföll henne direkt då hon kom med "glädjetjut" och överhöljde henne med blöta frikostiga pussar, och den 10 åriga damen stod där bara helt förnöjd. Efter ett tag blev det helt tyst, reagerade, var var hundarna? Vad gör dom? Jo, alla låg omkullvräkta under henne, på rygg och slafsade varsamt och njutningsfullt på tuttarna - och damen hon bara log saligt! Det var riktigt rörande att se. Stackars "barn", har de längtar efter mamma?
http://www.astridla.com/iskaskennel/valpar.htmlS
å här ser valparna ut nu, fortfarande tillgängliga för någon med känsla och omtanke för en liten tax.
å här ser valparna ut nu, fortfarande tillgängliga för någon med känsla och omtanke för en liten tax.
Valparna 6 veckor
Valparna börjar nu mer och mer bli små personligheter. De blir 6 veckor andra veckan i december.
Den största - Sorba, en riktig nallebjörn var idag modigare än jag förväntade mig. Jag rullade in en plastflaska till dem och den som gick fram först var han. Duktig kille! Jag hade trott att Song skulle vara först fram. Ja Song blev det men kommer att kallas för Mitja här hemma (kommer från Sulamit). Denna kille är full i sjutton. Han ger sig på Sorba ibland bara så där för att han inte har något annat för sig, tar alltså ett nappatag med brorsan. Då drar han i Sorbas öra så stackaren skriker i högan sky och så släpper han först om ett tag, annars en go kille, och vacker, som de alla är. Ock så lilla Sirikit, en medveten dam redan. Hon stannar i "moderhuset". Sirikit lystrar direkt då jag ropar och snor runt mina ben hela tiden då jag är inne hos dem. Valparna bor inne i badrummet med ett galler för dörröppningen. Nu har jag börjat öppna upp världen för dem lite mer också. De får en stund varje dag springa runt lite varstans. Försöker däremellan hitta lådor, knyta upp strumpor till intressanta knutar eller annat att ge dem som kan sysselsätta deras hjärnor. Själv vistas jag också mycket i badrummet hos dem. De är redan sociala små individer. Mamma Embla vill inte gärna dela ansvaret för sin avkomma med mig riktigt än men så är det ju ett par veckor till innan valparna är 8 veckor och redo för nya familjer.
Embla har fortfarande mycket mjölk i ljuvren trots att valparna nu äter också sitt valpfoder.
Halvsyskon till mina valpar
Detta är en kull svarta valpar på kennel Sensatsia, Ryssland. De är halvsyskon till mina röda små, samma pappa- De är väl bedårande? Det är så JAG känner mig stolt trots att just de här inte är mina.
Valparna växer
Här är de stolta föräldrarna; FIUCH (fler titlar finns från ytterligare tre länder) Tomjantin Quest for love u) Sagorikets Embla - och de första bilderna på valparna. Än är de inte mycket till att fotografera, fortfarande inte 3 veckor gamla - men de tar sig och nya
bilder kommer så småningom.
Ingen är tingad så om intresse för att införliva en ny liten familjemedlem med förhoppning om framtida utställningsmeriter på honom så ring. Förutsättningarna så här långt är goda.
Förkylningstider.
Ont i halsen, rethosta. Vill inte smitta valparna och inte själv ha det här heller.
Tänker ..... på vilka möjligheter vi i alla fall har idag mot förr att kurera oss. Tänk på hur det var för en mansålder sedan, på landet någonstans i obygden. Talade med en ålderstigen dam om detta. Hon berättade då att då hon var liten och hade en våldsam hosta så smälte hennes mor smör som hon blandade med terpentin. Denna varma brygd smetades över en s.k. bröstlapp och lades över bröstet. En sjal fixerade bröstlappen där. Också fotsulorna ströks med terpentin. Det blev varmt och gott och ångorna öppnade antagligen luftvägarna. Lindringen hon fick upplevde hon mitt i bedrövelsen och nu efteråt minns hon detta med glädje. Vilken skillnad mot dagens bot. Då skötte man alla krämpor både för människor och djur på sitt sätt. Den här damen berättade också att hon nog aldrig såg ett preparat köpt från apotek under sin uppväxttid.
Fast föda
Här lever vi i det som kallas lugnet före stormen. Snart ska ju valparna vänjas vid fast föda och pölar och annat ska ideligen torkas och plockas upp - och så hundrastningar förståss av de andra ändå. Då vet jag att jag lever men det är kärt besvär. Valparna är helt underbara.
De tar redan emot trygghet från människan, 10 dagar gamla. Igår hade lillisen förirrat sig ut från bädden medan jag var ute. Han låg ihopkrupen där en bit ifrån. Jag tog upp honom och han svarade med ett vilt fäktande med tassarna och gnydde t.o.m. lite. Jag tog honom nära till mitt ansikte och talade lugnande till honom tills han gick ner i varv och till slut somnade han tryggt i mina händer. Efter det fick han gå ner till mamma Embla.
Just nu har Kamé och Lalibela (den senare tillfälligt här en vecka framåt) gått ut på promenad med grannfrun. Skönt. Jag ska strax ta ut Embla på en lite mindre promenad. Solen skiner och det är torrt ute. Glad så länge det inte är halt ute.
Nej det ska den inte alls, heta Sulamit.
"Ingen" känner igen dikten Och ingen jag talat med skulle vilja ha en Sulamit hur fin den än är! Va! Jag backar, ok. Jag ser honom ändå som en Sulamit. Det är trots allt svårt med österländska namn på en tax då de oftast heter typ Stina och Evert. Än har jag inte lockat på den lilla så ett nytt, nu hemligt namn tv, kommer han säkert att reagera på så småningom. Han lär inte bli namnlös.
Valparna är mysiga.
En av valparna ska få sitt namn efter den här älskade dikten:
Sulamit ska en av valparna heta, absolut!
Österländskt tema denna gång
Vintergatan
Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.
De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den?
Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon och Zulamit var han
och båda älskade så högt och älskade varann.
De bott på jorden båda förr och älskat redan då
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.
Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem
tallösa världar underverk av skaparns visa hand
sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.
Och då har Zulamit en kväll av längtans makt förtärd
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld
och då har Salami som han från randen av sin sol
begynt att bygga också hon en bro från pol till pol.
I tusen år så byggde de med omotståndlig tro
och så blev Vintergatan byggd en ståtlig stjärnebro
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.
Förfäran grep keruberna till Gud steg deras flykt:
»O Herre se vad Salami och Zulamit ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred
»Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned.»
Och Salami och Zulamit när bryggan färdig var
de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar
den klaraste på himlens valv rann upp i deras spår
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.
Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.
Zakarias Topelius
Valpar
Slutet gott, allting gott. Två killar och en tjej alla röda föddes i morse på naturlig väg. Embla var samlad och totalt koncentrerad, sa inte ett knyst. Den minsta kom först med nosen först, de andra kom baklänges och fick lirkas ut. Störst kom sist. Alla är jättefina med fina benstommar och vackra utfyllda huvuden. Allt är lugnt i huset. Jag har varit så trött så jag inte kunde sova alls till en början, sen sov jag ett par timmar och är uppe som synes igen alltför länge på kvällen.
Nu ska jag i säng.
forts.....
Allt ser normalt ut och Embla tar väl hand om sina babysar. Det är viktigt att så här i början inte ge alltför mycket och kompakt mat. Diarré kan vara följden om man gör det och mjölkstockning kan också bli ett problem. De är ju bara tre så så mycket näring behövs inte i det här skedet.
Det var någon som skrev medkännande i min blogg men glömt sätta dit ett namn. Hade varit trevligt veta.
De senaste 2 ½ åren har flera älskade taxar hos sina familjer gått hädan, ja människor också, hundvänner och personliga vänner utanför hundvärlden. Vad säger man? Saknar dem och minns, ibland intensivt, sörjer, glömmer inte. Livet har sina brutala sidor - men också sina guldkorn. Försök leva ditt liv. Det gör jag efter bästa förmåga.
Natten blir lång
Natten blir lång så jag skriver ner vad som hänt de senaste 14 timmarna.
Jag var på Södra Djurkliniken igår kväll med Embla. Vi fick träffa en veterinär (fullt var det på kliniken) som tog en röntgen. Jag fick se valparna, tre stycken. Kunde inte avgöra om de var för stora, inte veterinären heller. Jag tycker att förlossningsvägarna på Embla är mindre än de brukar. Det oroar mig lite.
Hon hade ingen reflex som gör att utdrivningsvärkarna kommer igång. Det brukar den göra då vet. går in med ett finger och för det upp mot ryggraden, inte än i alla fall reagerade hon men hon var öppen. Så togs ett blodprov för att kolla kalkhalten i blodet samt ett ultraljud. Allas hjärtan slog, mor och barns. Sen fick vi åka hem. Om det inte blir några valpar denna natt får vi åka tillbaka i morgon. Denna gång kostade kalaset 4.670:, i morgon ? - ja det är otroligt.
Jag har nyss varit ute med Embla. Tog hissen ner men vi kämpade oss upp alla 5 trappor då vi skulle hem igen. Hoppades att Emblas utdrivningsvärkar skulle komma igång efter den pärsen. Om en stund ska jag ta tempen och sen blir det att "hålla handen" igen. Jag har varit med henne hela tiden men försöker som nu att släppa efter lite om hon godtar det. Hon har legat under filten med mig i valprummet och hon har legat nära ansiktet också, tätt tätt. Detta är en liten hund som verkligen behöver sin människa. Kamé är förtjust över att det blir valpar i huset. Hon viftar på svansen hela tiden då hon får tillfälle att lukta på Embla där bak. Emblas vaktinstinkt har vaknat, morrar åt Kamé att där har du ingenting att göra, det är mitt och ingen annans. Just nu har Embla en vilostund som hon tar till vara. Min hjärna känns tyngre än vanligt och huvudknoppen med och skulderbladen. Många timmar kvar till morgonen. Heidi skrev.
Emblas och mina vedermödor en kall natt.
Då en tik ska valpa vet jag av erfarenhet att det kan bli väldigt sparsamt med sömn - men som det blivit så här långt, denna gång, hade jag inte väntat mig. Ock än är valpningen inte alls klar.
I natt lade jag mig på en madrass på golvet i omedelbar närhet av valpningsrummet för att kunna vara närvarande och ett stöd för henne under natten. Embla hade ju öppningsvärkar. Klockan var 23.40 då jag lade mig och somnade säkert på en gång. Efter 2 timmar, precis påbörjat Remsömnen, vaknade jag av att Embla pep och hässjade däremellan. Vimmelkantig steg jag upp, plockade undan bädden och klädde mig, gick ut med Embla så hon skulle få rensa magen innan det stora ögonblicket. Ytterdörren, rakt ut till det fria, slog igen bakom mig. Nycklarna! Mobilen! Inne!! Klockan var strax 02.30.
I handen hade jag en ficklampa, för att kunna se vildsvinen som brukar kolla inner- och yttergård ibland och en handduk jag kanske behövde för att ta upp en valp om det nu skulle behövas. Ingen nyckel, ingen mobil. Vimmelkantigheten dunstade snabbt för verkligheten. Överallt rader av svarta fönsterrutor, inte en människa vaken denna okristliga tid! Jag började gå runt med tiken, höll koll på parkeringsplatserna, färdig att snabbt få kontakt med om möjligt en mobiltelefon. Jag kände mig lika övergiven och hjälplös som om jag gått vilse i en skog, en riktigt kall skog. Kylan trängde på. Från snart nedkylda händer kröp kylan längre och längre in. Jag var tvungen att promenera för Emblas skull. Hon stretade och drog hemåt men fogade sig då det inte ville bli så. Magen putade på henne, ibland mer, ibland mindre, hon hade värkar.
En enda bil såg jag och den stannade inte då jag försökte få kontakt. Undrar vad de var för ena. En gammal kärring är väl ändå inget hotfullt att försöka fly ifrån.
Nåväl, till sist bestämde jag mig för att gå till Ingrid. Hon bor i radhus, ganska långt för oss två olyckliga att gå dit. Skulle Embla valpa på vägen?
Väl framme fick Embla en varm filt att boa sig i, jag en rykande varm kopp med tè.
Efter ett tag då värmen återkommit någorlunda ringde jag taxi hem och väckte en granne som öppnade ytterdörren så jag kunde komma upp. Då var klockan 05.00. Så gick den natten men vilken natt!
Nu har vi dagen för oss. Jag känner mig smått dimmig i ögonen och Embla har fortfarande öppningsvärkar. Haft kontakt med veterinär så allt är under kontroll - så här långt.
Vilken sinnrik skapelse
Allt hänger ihop på det mest sinnrika sätt. Ibland stannar man till och förvånas. Titta på den här fladdermusen.
En nyfödd liten valp är också en sinnrik skapelse, men.......
Inga valpar ännu. Om kvällarna bökar de lite där i mammas mage, som övertrötta barn också kan busa speciellt kvällstid. Embla tittar ibland på sin mage som buktar ut och känns. Hon tittar under lugg, ömsom på magen ömsom på mig. Sover för det mesta och hela natten. Det är bara kvällstid det rumlar om där inne och hon kan bli lite orolig, sen går det över och hon sover igen. Embla vill inte gå några promenader där ute alls och äter i alla fall i mitt tycke alltför lite också. Vad göra? Bara vänta antagligen. På tisdag tar jag kontakt med veterinär om inget hänt ännu.
Dessa hett efterlängtade valpar kommer snart. Jag väntar och väntar. Den stolta pappan och hans familj där borta i Finland har också redan ringt och frågat. Pappan är en trevlig liten gynnare, multichampion så dokumenterat vacker är han också. Embla är bara vacker och mild, mahognyröd i färgen. Pappan till valparna är svart. Vilka små troll jag ska få.
Önska oss Lycka till, till nedkomsten!
Heidi
Tankar och minnen om kråkfåglar.
Vi hade en kråka, min man och jag, i Finland, på 60talet. Den var vingbruten och kunde inte flyga, blev min mans nära kompis. Den fladdrade med vingarna, rullade med ögonen, krökte halsen och skorrade sakta då den hörde hans steg långt ifrån. Väl framme satt människa och fågel och småpratade med varandra. Kråkan Klas satte sitt huvud intill kinden och skorrade som svar. Så satt de ett tag tills min man gick in efter mat åt den. Jag kan berätta hur den en gång ropade på hjälp då en främmande hund kom in på gården. Min man gick ut på trappan, viftade och skrek åt hunden så den till slut drog sig undan och försvann. Klas blev modig då han fick hjälp, hoppade snart närgånget efter hunden triumferande och tacksam över att få bort orosmomentet.
Kråkfåglar är smarta och lär sig snabbt.
En stor och välnärd kråka gick på asfaltvägen i morse, framför oss en bit under morgonpromenaden. Fem skator fladdrade hit och dit, först med honom men sedan försvann det svartvita sällskapet. Det var bara kråkan som fortsatte med oss, kollade varje liten, pytteliten, grop i asfalten. Det var ju söndagsmorgon och inga bilar just störde idyllen. Då mindes jag och tänkte faktiskt på Klas.. Denna var så stilig. Det hade Klas också varit om inte vingen hade hängt på honom.
Vi hade en skata tidigare före Klas. Den kallade vi för Kirre, flög in och ut, stoppade näbben i gräddsnipan. En riktigt busig skata. Den gick en gång efter grannens lilla 1½ åring och nöp henne i stortån gång på gång innan vi hann ingripa. Flickan skrek i högan sky. Den gjorde vad den kunde för att länsad grannens körsbärsträd men lät vårt vara ifred. Allt det här befrämjade ju inte grannsämjan så vi fick åka iväg med den och släppa den i okänd skog. Tyvärr tog den sig ur papplådan innan vi kommit fram dit vi tänkte oss. Mig veterligen såg vi den aldrig mer.
Papillon svårt sargad
Ett lite äldre par med dövhet som handikapp, har haft en liten Papillon i snart 10 år.
Familjen har nu drabbats av ett svårt trauma. Deras lilla hund har blivit svårt sargad av en Parson terrier, avlivades efter ett par dagar.
Såren på halsen och skuldrorna hade gått upp under andra dagen och hängde utanpå. Familjen mådde oerhört dåligt av att se sin hund så. De återvände naturligtvis och skyndsamt tillbaka till kliniken med sin hund. Veterinärerna (två kliniker inblandade, den ena med jouröppet och den andra i hemstaden) hade visserligen från början gett familjen en prisuppgift på vad all behandling kunde komma att kosta: 20-40.000:-, men det blev för mycket för dem nu.
De kände sig tvungna avliva sin vän och kamrat. Jag fick bli deras stöd.
Ringde bl.a till Kennelklubben för att höra med dem vad de menar med strikt hundägaransvar.
Svar; bitande hunds ägare betalar alla omkostnader, ALLA. Räkning skall skickas till hundägaren som i sin tur kan skicka den till sin hemförsäkring, som betalar ( ? ). Nu undrar jag om hemförsäkringen bör ha en klausul om att de betalar.
Kanske måste man ha en tilläggsförsäkring för skador ens hund kan åstadkomma. Har inte lyckats få reda på försäkringsbolagets namn och har heller inte ngt telefonnummer till ägaren av hunden, men ändå till mormodern som var ute med hanen då detta hände.
Den drabbade familjen är fortfarande nedtryckta av händelsen och har inte agerat. De kommer att bli förskräckta och vakna till då de får påminnelse om förfallen veterinärräkning. Allt ordnar sig säkert, vill jag tro, till slut, då det gäller pengar men händelsen och förlusten av hunden har tagit dem hårt.
Familjen har nu drabbats av ett svårt trauma. Deras lilla hund har blivit svårt sargad av en Parson terrier, avlivades efter ett par dagar.
Såren på halsen och skuldrorna hade gått upp under andra dagen och hängde utanpå. Familjen mådde oerhört dåligt av att se sin hund så. De återvände naturligtvis och skyndsamt tillbaka till kliniken med sin hund. Veterinärerna (två kliniker inblandade, den ena med jouröppet och den andra i hemstaden) hade visserligen från början gett familjen en prisuppgift på vad all behandling kunde komma att kosta: 20-40.000:-, men det blev för mycket för dem nu.
De kände sig tvungna avliva sin vän och kamrat. Jag fick bli deras stöd.
Ringde bl.a till Kennelklubben för att höra med dem vad de menar med strikt hundägaransvar.
Svar; bitande hunds ägare betalar alla omkostnader, ALLA. Räkning skall skickas till hundägaren som i sin tur kan skicka den till sin hemförsäkring, som betalar ( ? ). Nu undrar jag om hemförsäkringen bör ha en klausul om att de betalar.
Kanske måste man ha en tilläggsförsäkring för skador ens hund kan åstadkomma. Har inte lyckats få reda på försäkringsbolagets namn och har heller inte ngt telefonnummer till ägaren av hunden, men ändå till mormodern som var ute med hanen då detta hände.
Den drabbade familjen är fortfarande nedtryckta av händelsen och har inte agerat. De kommer att bli förskräckta och vakna till då de får påminnelse om förfallen veterinärräkning. Allt ordnar sig säkert, vill jag tro, till slut, då det gäller pengar men händelsen och förlusten av hunden har tagit dem hårt.
Filifjonkan flyttar
Först nu har jag tagit tag i det där, att ordna nytt hem för "Filifjonkan", på riktigt. Hon finns idag på annons i DN. Några har ringt men redan igår kväll kom en bekants dotter hit för att titta på henne. Det besöket slutade med att vi skrev ett köpeavtal och jag kvitterade en handpenning. På fredag åker hon den lilla. Det går säkert bra men minst två dagar kommer hon att sitta vid ytterdörren och vänta på matte, det tror jag. Sen lägger hon undan det där och ägnar sig åt att ta sin plats bland två andra Phaléner och en till hund.
Alla upptänkliga välgångsönskningar kommer att följa denna lilla hund till det nya hemmet. Av hundarna här kommer hon säkert att känna saknad efter speciellt Kamé.
Hon blir säkert lika tait med sin nya matte som hon varit till mig. Hon har tagit stor plats i hemmet så visst kommer jag att sakna henne.
Var finns moralen och rättvisan?
Speciellt två länder har spytt och spyr ut sin galla över vår värld . Såg idag ett program på TV om hur fyra presidenter i rad ljög för folket för att rättfärdiga dödandet i Vietnam. De kunde inte förlora ansiktet, ljög lika friskt som Sovjet på sin tid då de kuvade baltstaterna. Då man tänker på alla orättvisor och allt lidande människor fått utstå och utstår än idag p.g.a. makthavarnas avsaknad av medmänskliga känslor. I det här TV programmet kämpade i alla fall EN människa mot kriget i Vietnam, Dan någonting, vad han nu hette. Han hade sett och hört hur makthavarna tänkte och talade då media inte fanns i närheten för han levde helt nära den yttersta makten i USA. Till slut började hans samvete pocka på att han måste publicera alla dessa hemliga handlingar och överlåta dem till pressen, vilket han gjorde. Detta var Watergateskandalen om jag förstod rätt. Nixon fick avgå men andra fortsatte med utövandet av denna ondska, ljugandet, mörkläggningen. P.g.a. prestige fortsatte tortyren och dödandet. Kriget slutade i alla fall 8 mån. efter Nixons avgång. USA har en lärling och en förtrogen i det hantverket, Israel. En lärling som klarar sig strålande. Visst blir man trött! - och vad kan VI göra?
Hur många reagerar på det här programmet som gick på TV 3/6, redogörelsen av vad som hände då - och händer det något efter det här senaste med bordningen av båtarna utanför Israel, på internationellt vatten? - dödandet?
Var finns moralen och rättvisan? - ock får man verkligen ostraffat behandla palestinier som israelerna gör? - sätta upp murar och hindra folket att få in t.ex. byggmaterial för att reparera de byggnader de själva inte förstört? - reparera sina hem. Tydligen får man göra så eftersom övriga länder varken ser, hör eller talar till rättvisans och demokratins försvar. Ingen Olof Palme här inte som ropar ut ens en protest.
