heidis

Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en ?.........Ja, hur var det nu?, eller stannade ramsan där? Alla dessa mer eller mindre fyndiga ramsor, visst håller de på att försvinna under glömskans tråkiga täcke? Eller finns de kvar?

 

 

Du talar om hat och att det är svårt gå vidare i livet. Vet du vad? - det finns ingen bot för livet, vad det gett oss. Det finns ingen väg tillbaka som kan göra saker ogjorda. Det är då förlåtelsen ger liv igen, för den tid man har här på jorden. Den HÖGSTE är räddningen för oss.

 

En väninna kom och var här en hel dag. Vi pratade om allt det hon varit med om; misshandlad av sin mor från tidig ålder, kom till ett fosterhem där två elaka tanter också misshandlade henne. En gång kom hennes mormor till fosterhemmet. Mormodern hade redan tagit hand om tre av hennes syskon och klarade inte av ett fjärde, ändå brydde hon sig, kom för att se hur hon hade det. Då hon kom låg flickan blodig på en brits efter att ha blivit slagen igen. Mormodern tog med sig flickan och fick in henne på ett barnhem. Där var det heller inte bra. Barnen blev slagna där också. Sverige var inte samma Sverige då i början på 30-talet. Sen kom socialdemokraterna så småningom till makten och man stiftade bl.a. lagar för barnens rätt. Det tog lång tid innan landet blev ett föredöme för andra, för några år i alla fall och till vissa delar.

Fyrahundrafemtio f.d. barnhemsbarn har nyligen fått berätta i en utredning om hur dessa blev misshandlade och förnedrade  på barnhem. Några tog senare livet av sig, så svåra var upplevelserna, många blev alkoholister och fängelsekunder, psykiska vrak.

Denna min väninna växte i alla fall upp, gifte sig och blev IGEN misshandlad tills hon rymde ifrån mannen. Deras gemensamma son tog farmor hand om. Hon jobbade på, på ålderdomshem och sjukhus, försökte alltid visa upp en glad sida trots att minnena var svåra. Hon försökte vad hon kunde att sätta ett lock över allt hon upplevt. Så småningom träffade hon en ny man. Då han frågade om hon ville gifta sig med honom brast det i alla fall för henne och hon pekade på honom och sa med hetta och lågande ögon: Det ska du veta att om du slår mig bara en enda gång så kommer jag att döda dig! Jag kommer att döda dig vad som än händer därefter - och så kom hela hennes traumatiska berättelse. Hon berättade allt - och han förstod. De gifte sig. Han slog henne aldrig någonsin. Inte var han någon övermänniska utan bara en vanlig karl med både bra och dåliga sidor men han såg att hustruns trauman helt säkert hade sprängts i en våldsam explosion om han rört henne.

Så farlig är hatet och ofta är det till synes omöjligt att komma tillrätta med det, men det är det inte. 

Viljan att förändra både för sig själv och andra, låta Gudsorden Du ska älska din nästa såsom dig själv krypa in under skinnet och alltid vara närvarande, DET förändrar livet. Att slippa den förtärande, frätande hatkänslan och förtroendefullt sträcka fram sin hand i HANS som vet bäst, det ger lugn och ro i själen. Förlåtelse är ordet.

Visst är det kallt nu. Osökt kommer minnen på om barndoms- och ungdomstider med kyla som satt sig fast från ryggraden ut till brännande händer och fötter, då kroppen skulle tinas upp igen, men det finns också trevliga minnen mitt i kylan.

En gång var jag på besök en helg hos en moster. Jag var väl kanske 14 år då. På söndagen var det travtävling ute på isen. Jag hade inga riktiga vantar där jag stod i kylan och tittade på, frös. Då tog min moster av sig sina och gav dem till mig att värma mig i. Denna gest var så underbar att jag med glädje och värme tänker på den, än idag. Så lite behövs det att lämna positiva minnen till en ung individ. Jag minns så tydligt dessa varma och vackra rejäla vinterhandskar med höga skaft och högst upp hade de ett pälsbrem. Det var värme, skönhet och omtanke denna gest betydde för mig och gör det än idag.

 

Något år bakåt i tiden hade jag kommit tillbaka ifrån Sverige och min krigsbarnsvistelse. 
Det var inte lätt med ekonomin för de flesta de första åren efter kriget. Myndigheterna förstod att matbespisning behövdes för att barnen skulle klara inlärningen så detta ordnades för skolbarnen.
I vår skola hade antagligen funnits förut en tvättstuga som nu togs i bruk för dessa måltider. All mat kokades i en stor tvättgryta. För att komma ner till matbespisningen gick vi i långa rader på led två och två ner i källarplanet. Ett smalt dörrhål, 3-4 trappsteg upp och genom en låg dörr så var vi i matbespisningen.
Där nere var det lågt i tak och belysningen var också rätt svag. Långa bord utan bänkar att sitta vid. Vi stod. 
Bespisningstanterna gick runt vill jag minnas och lade över en slev med välling på varje tallrik. Jag tror att vi fick vänta tills detta var klart, läste kanske en bordsbön först, det var ju brukligt. Vi började äta samtidigt, under tystnad. På måndagar var det välling, tisdag köttsoppa, onsdag välling, torsdag ärtsoppa, fredag välling och lördag köttsoppa. Om någon skulle komma på idén att "få ont i magen" och stanna hemma från skolan så inte var det en lördag. Alla älskade köttsoppan. Då man ätit färdigt fick man gå. Efter ett tag så upptäckte en av tanterna att jag åt ganska snabbt. Jag var också smal. Hon kom fram till mig och sa att om jag åt lite långsammare så jag blev kvar lite längre så kanske det blev välling kvar i grytan och jag kunde få påfyllning. Efter det fick jag då och då en portion till. Denna tant var liten och nätt och hade så snälla ögon. Långt senare fick jag återgällda vänligheten med att uppvakta henne tillsammans med andra ungdomar. Jag var med i missionskyrkans Solskensgrupp (minns inte vad gruppen hette men något på solsken var det) för juniorer. Före jul gick vi runt till några gamla med en tulpan, lite pepparkakor och en sång. Vi sjöng; Fröjdas vart sinne, julen är inne....Det gladde mig att få sjunga för denna lilla tant som visat medkänsla och vänlighet åt en lång, smal och blyg flicka som behövde en extra portion då och då.       

Kallt ute. Hundarna på korta snabba promenader i underbart vit, ren miljö. Rönnbärsträden en liten bit härifrån med sina kvarblivna bär har förvandlats till ett snöbollsträd. Varje bärklase har en mössa av snö på sig som går ner över öronen. Det blir ett träd fullt av snöbollar. Vackert, så har det varit sedan strax före jul. En flock sidensvansar har hittat bären trots snön. Deras skira ivriga kvitter gör en riktigt glad. Igår morse var de där. Då hände något! - ett snabbt uppbrott. Pilsnabba vingar förflyttade hela flocken, helt tydligt undan någonting. Jag förstod att det måste vara en hök eller annan rovfågel som närmade sig. Mycket riktigt, där seglade han - ock hans tilltänkta byte var försvunnet. Fåglarna har det inte lätt i sin dagliga kamp för livet. Finna föda eller själv bli föda till någon annan är det som gäller. Det är så sorgligt också att hitta en fin liten fågel död i snön - till ingen nytta för någon. Fåglarnas liv är verkligen en kamp för tillvaron.

 

Inne i värmen. Ett tel. samtal. Nedkomsten av 4 små valpar på Sagorikets kennel gick bra. Så jag gladde mig! Återupplevde i hela kroppen dessa upplevelser jag förunnats under årens lopp just i samband med då nya valpar kommit till världen. Tröttheten efter vakandet och oron som nu kunde släppa. Glädjen över det nya livet i sin hand. Den livaktigt kravlande pendelrörelsen hos valpen, färgen, formen man kan läsa av bäst då den är nyfödd. Doftminnena tränger på och längtan. Det är, i  ett ögonblick som om jag hade de här, just här, alla mina valpar.

Kamé är 9 år nu (löper på 14:de dagen). Så hon har spanat och dragit i kopplet som aldrig annars, för att finna en partner. Jag tycker hon har varit intensivare än någonsin i dessa sina drifter. Ett uppblossande av livskraft innan allt är försent. Men det blir inga valpar på henne längre, denna underbara tik. Livet är inte statiskt, det förändras hela tiden. Allt har sin tid.