heidis

Släktingar från Helsingfors gjorde en kryssning till Stockholm. En hel dag i land skulle det bli. Så bra, då kunde vi träffas på Skansen. Sagt och gjort. Lilla Peik drygt 2 år gammal var med. Han är den soligaste unge jag någonsin sett. Pojkens pappa tog väl hand om sin telning och mamman krängde sig fram med en snabbt växande mage som hindrade lite grann. Tillskott i familjen skulle det bli. Så var det då jag som också tog mig fram på något vis. Vi stannade ju och vilade då och då. Som tur var kunde vi följa i 2-åringens takt. Den lille som visserligen klappade en get men avbröt sig gärna vid synen av myror på marken eller för att ta upp småsten som plockades fickorna fulla. Så den där riktigt soliga uppsynen! Han är ju så fin den lille Peik. Människor stannade till och pratade med honom och ville gärna ta honom i famn. Ingenting var konstigt, skrämmande eller omöjligt. Han var med på allt. Hans ögon blev visst större då han såg vicenterna, björnarna och sälarna så visst såg pilten lite större djur också, inte bara myror och annat smått. Renens stora horn kallade han för HATT. Till slut fogade killen sig i att sitta i vagnen ett tag och där somnade han omärkligt, jag tror med ett leende på läpparna. Vi andra slog oss ner för en kopp kaffe. Inte en droppe regn föll denna dag. Allt var fullkomligt och perfekt. Mina kära släktingar hann också med båten tillbaka.

Dagen efter, idag, bränner tantens knän och höfter. Om man vill följa med i galoppen får man ta detta med i beräkningen. Det kanske inte blir något fler besök på skansen - med Peik, vem vet. Ångrar då rakt inte utflykten

Jo det här med utställningar ska man nog bli tänd på från början för att fortsätta med det. Jag är inte besviken över hur det gick med den här 7/5 på Gotland. Det är ju så då man inte själv kan visa, att det kan gå hur som helst, ja och annars också. Vi gör ett nytt försök sedan i officiell klass. Det är ju inofficiellt under 9 mån. ålder. Domarens kommentar att hon glimtvis gick bra roar mig.

Det var skönt att vara på Gotland trots att vi inte gjorde något storslaget.

Väl hemma igen gick jag i morse med ett par kassar med hundfällar till vår mattvättstuga. På vägen dit satt en bofink och sjöng så fint i trädet ovanför vägen jag gick på. Björktrastarna fick spader då en skata närmade sig. Det var i stort sett de fåglar jag upplevde i morse men denna ensamma bofink var en sån kontrast till den kör av fågelröster jag fick uppleva på Gotland. Där var det som en matta av fågelröster som bredde ut sig över natten, för det var ju fortfarande natt då de började med sin ivriga revirsång. Sommaren är kort. Måtte alla fåglar hitta tillräckligt med mat så de blir stora och starka, de som sedan ska vidare igen.

Hundarna kommer hem igen på torsdag efter någon dags semester hos Aini. Den där lilla skuttande kaninen i den gotländska utställningsringen – Sirikit skulle ju behöva lite mer stimulans, ingen tycks riktigt räcka till, ändå är hon så gulligt tillgiven också. Hon har lämnat korvar inne på mattan hos Aini – hon som nu äntligen var rumsren, trodde jag i alla fall. Kanske berodde det på att jag inte gav henne mat inför bilfärden från Nynäshamn i söndags(hon kräks) och sedan fick hon mer än brukligt, så hon kom tydligen i obalans eller så fick hon ingen ro att sätta sig där ute. Tre gånger hände detta på den här korta tiden. Regelbundna tider och turer behövs säkert då en hund ska bli helt rumsren, visst.

Jag har blivit bjuden besöka vänner på Öland och Finspång i sommar (inga tider). Det ska jag försöka göra i juli. Jag har inte rabiesvaccinerat Sirikit så till Finland kan jag inte åka med henne i alla fall. Man ska f.ö. ha ork också så det blir nog bra med sommaren så här.