heidis

Nyss ute med Kamé. Träffade på vår vicevärd med halvfylld plastkasse och plockningstång i handen. Han plockar varje morgon det skräp “folk” slänger omkring sig här i vårt område. Vi stod där i det kalla vårvädret och tittade med förtjusning på några styvmorsvioler. De hade hittat en solig, mager och varm plats att klänga sig fast vid, en kant av en berghäll. Där har det inte funnits styrmorsvioler förut. Vi samtalade en stund. Jag berättade för honom om den maffiga kråka vi har i området, en särskilt stor och pampig herre. Han går extra styltaktigt med raka ben, nackfjädrarna stående rakt ut och med krum nacke, ja som han ägde hela bygden. Han jagar enkelt och helt ensam iväg både skator och kaniner. Smartare än de flesta.

Så samtalade vi en stund. Vicevärden hade också iakttagit den där stora kråkan. Vi älskar båda naturen och gladde oss tillsammans åt det späda gräset, den skira grönskan, blommorna och vårens alla under. Tänk så kallt trots grönskan sa han, det hade visst varit nollgradigt under natten. Så gick vi igen vidare åt var sitt håll. Strax innan Kamé och jag kom fram till hemporten upplevde vi också två sädesärlor. De vippar alltid så lustigt med stjärten då de går. Hjärtligt välkomna mina små vänner tänkte jag, nästan högt. Hur långt har väl ni flugit för att komma hit tillbaka, till ljusets land. Önskar er lycka till med häckningen. Göm boet väl så inte kråkan hittar det. Han är riktigt smart. Ja, det finns ju andra också; skator och ekorrar. Hoppas det går bra.

Morgonen var grå och rollatorn kämpade på i det nästan omöjliga väglaget. Promenaden med Kamé slutade innan den börjat - under takdroppet på baksidan av huset. Där satt jag på rollatorn och försökte samla mig. Det är ju så kämpigt ta sig fram. Snön togs inte bort i tid och nu då traktorn gjort sitt är det inte bättre. Killarna som kör traktorerna har en tidspress och heller inget sinne för ordning. De gör ett svep och så är det över. Ryggåsar av tung geggig snö och blankis där under hindrar den som behöver redskap för att ta sig fram. Så satt vi då där. Himlen var grå och luften blöt och tung. Några kråkor sträckte över skyn snabbt. Kanske till frukosten nå´nstans. Enstaka krax höll släkten samlad om än på avstånd. Kamé satt som på vakt och lyssnade och tog in omgivningen. Till slut bröts stillheten: Kamé gick några steg och rullade sig sedan i den tunga snön. Det är för varmt och torrt i våra lägenheter. Hon ville ha fukt i pälsen. Ganska snart gick vi in. Kamé ska få gå en riktig promenad, med en granne lite senare idag. Det har vi kommit överens om.

Många nu gamla ännu levande hundar eller avsomnade rullar förbi på minnets rullband. Detta rullband sätter alltid igång då jag får bud om att någon av mina uppfödda taxar fått sluta. Nyss var det Krösa-Maja, en liten fin dvärgtax. Det blir några dagar, en lång eftertänksam stund som glider över till allt jag upplevt under många intensiva år. Tänker på dem alla; hundar, hussar och mattar, många som blev mina vänner. Tänker på alla möten och så Vivi-Anne som stöttade i många många år. Alla underbara valpar, resor, gäss och ankor på Trasthammar, höns, kalkoner, får. Promenader ut till Knappelskär, stilla sensommarkvällar vid Fjättern, vackra spralliga Briader och Lommens ödemarksskrin.

En Briard har flyttat in hos en granne precis nyss. Något varmt sprider sig över bröstet då jag ser en briard. Denna är svart som Vanessa och Buffalo-Bill.

Mitt första intryck av tax kom när jag var omkr fem år.
Min mamma hade fått ett paraply från en vän i England och kryckan var i form av ett taxhuvud!!
Jag förstod senare i livet att det var en avbidl av en långhårig tax. Jag krävde alltid att få bära det när det var ihopfällt och jag minns många gråtande barn på bussar och spårvagnar som tröstats av att min (mycket förtjusande lilla mamma) låtit dem titta på och hålla i praplyet.
Det var faktiskt kort, inte hopfällbart, och det var ovanligt på den tiden.
Ångrar djupt att jag inte bad att få behålla det när det var utslitet men litet visste jag då om mitt framtida intresse för taxen.
Där lades en solid grund för kommande kärlek till en mycket speciell varelse.

Kram från

Anita

Släktingar från Helsingfors gjorde en kryssning till Stockholm. En hel dag i land skulle det bli. Så bra, då kunde vi träffas på Skansen. Sagt och gjort. Lilla Peik drygt 2 år gammal var med. Han är den soligaste unge jag någonsin sett. Pojkens pappa tog väl hand om sin telning och mamman krängde sig fram med en snabbt växande mage som hindrade lite grann. Tillskott i familjen skulle det bli. Så var det då jag som också tog mig fram på något vis. Vi stannade ju och vilade då och då. Som tur var kunde vi följa i 2-åringens takt. Den lille som visserligen klappade en get men avbröt sig gärna vid synen av myror på marken eller för att ta upp småsten som plockades fickorna fulla. Så den där riktigt soliga uppsynen! Han är ju så fin den lille Peik. Människor stannade till och pratade med honom och ville gärna ta honom i famn. Ingenting var konstigt, skrämmande eller omöjligt. Han var med på allt. Hans ögon blev visst större då han såg vicenterna, björnarna och sälarna så visst såg pilten lite större djur också, inte bara myror och annat smått. Renens stora horn kallade han för HATT. Till slut fogade killen sig i att sitta i vagnen ett tag och där somnade han omärkligt, jag tror med ett leende på läpparna. Vi andra slog oss ner för en kopp kaffe. Inte en droppe regn föll denna dag. Allt var fullkomligt och perfekt. Mina kära släktingar hann också med båten tillbaka.

Dagen efter, idag, bränner tantens knän och höfter. Om man vill följa med i galoppen får man ta detta med i beräkningen. Det kanske inte blir något fler besök på skansen - med Peik, vem vet. Ångrar då rakt inte utflykten

Jo det här med utställningar ska man nog bli tänd på från början för att fortsätta med det. Jag är inte besviken över hur det gick med den här 7/5 på Gotland. Det är ju så då man inte själv kan visa, att det kan gå hur som helst, ja och annars också. Vi gör ett nytt försök sedan i officiell klass. Det är ju inofficiellt under 9 mån. ålder. Domarens kommentar att hon glimtvis gick bra roar mig.

Det var skönt att vara på Gotland trots att vi inte gjorde något storslaget.

Väl hemma igen gick jag i morse med ett par kassar med hundfällar till vår mattvättstuga. På vägen dit satt en bofink och sjöng så fint i trädet ovanför vägen jag gick på. Björktrastarna fick spader då en skata närmade sig. Det var i stort sett de fåglar jag upplevde i morse men denna ensamma bofink var en sån kontrast till den kör av fågelröster jag fick uppleva på Gotland. Där var det som en matta av fågelröster som bredde ut sig över natten, för det var ju fortfarande natt då de började med sin ivriga revirsång. Sommaren är kort. Måtte alla fåglar hitta tillräckligt med mat så de blir stora och starka, de som sedan ska vidare igen.

Hundarna kommer hem igen på torsdag efter någon dags semester hos Aini. Den där lilla skuttande kaninen i den gotländska utställningsringen – Sirikit skulle ju behöva lite mer stimulans, ingen tycks riktigt räcka till, ändå är hon så gulligt tillgiven också. Hon har lämnat korvar inne på mattan hos Aini – hon som nu äntligen var rumsren, trodde jag i alla fall. Kanske berodde det på att jag inte gav henne mat inför bilfärden från Nynäshamn i söndags(hon kräks) och sedan fick hon mer än brukligt, så hon kom tydligen i obalans eller så fick hon ingen ro att sätta sig där ute. Tre gånger hände detta på den här korta tiden. Regelbundna tider och turer behövs säkert då en hund ska bli helt rumsren, visst.

Jag har blivit bjuden besöka vänner på Öland och Finspång i sommar (inga tider). Det ska jag försöka göra i juli. Jag har inte rabiesvaccinerat Sirikit så till Finland kan jag inte åka med henne i alla fall. Man ska f.ö. ha ork också så det blir nog bra med sommaren så här.

Stod på morgonen med en nystruken bordduk i handen, en vit en jag alltid brukar sätta på bordet en Långfredag. Då bestämde jag mig, jag skulle gå till kyrkan, vår lilla fina kyrka här i Lina. Sagt och gjort, jag tog mig ner till den. Här samlas stadsdelens människor, ibland bara några få ibland ganska många. Det är en del äldre, någon har kommit på cykel och många har väl tagit sig dit bilburna eller promenerat. Alla är i alla fall kristna. Förutom svensk bakgrund har menigheten rötter från finland eller har assyrisk, arabisk och ibland indisk/pakistansk bakgrund. Idag var det en sådan blandning. Vi fick lyssna på en kör som vår kantor drillar och utvecklar. Den framträdde liksom en assyrisk kvinna som sjöng solo på både assyriska, arabiska och svenska. Jag blev överraskande berörd av denna kvinnas sång. Den klagande själfyllda sången kröp in i mig och ögonen tårades. Var det sången eller var det allergien som gjort mina ögon så känsliga så tårarna fuktade mina ögon? Visst var det sången.

Då jag växte upp hade vi en radio som jag tog in i sovrummet till natten. Satte radion precis invid sängen och så rattade jag den och lyssnade i mörkret på den lågmälda tonen. Jag fick in massor av främmande språk och främmande toner som nu studsade mot mitt öra och uppfyllde mitt sinne. Dessa

Här har vi fått uppleva en solig dag igen. Sipporna lyser så blåa i backen och fåglarna sjunger! Barn börjar klä av sig. En pojke såg jag som gick i en T-shirt, lite väl tidigt. Talgoxar och Bofink hörs, en Korp “klonkade” uppe i luften, under vår morgonpromenad. Vildsvin och hjortar syns inte till och älgen som under strängaste vinternätter låg helt nära huset kommer vi knappast se förrän den har en kalv med sig. Ganska orädda kråkfåglar följer oss tidiga morgnar och en riktigt stilig kråka gick idag med sin ryckiga gång och med raka högmätta steg nästan i jämnbredd med oss. Sirikit är väldigt intresserad av dessa fåglar som helt plötsligt lyfter och sitter sen utom räckhåll i en björk.

Vi var ju på utställning i förrgår igen. Denna gång blev det ett HP men inget mer. Hon är ganska liten för att vara dvärg och för stor för att vara kanintax. Ännu hinner hon växa lite till, hon är ju inte 6 månader ännu. Spelar ingen roll för mig det där med storleken. Det är en livfull, glad och trevlig liten hund, dessutom vacker att uppleva varje dag.

Så jag sliter med dessa små. Jag kunde ju strunta i att gå ut med valparna en stund varje dag. Förr eller senare blir de ju rumsrena ändå men det vill sig inte för mig. Jag har för det mesta haft uteplatser el. gård för valpar att springa på och sluppit det här myckna kisset som det blir nu. Som 11 veckors valpar kissar de redan en stor lång pöl. Jag tycker inte om att rätt vad det är i strumplästen trampa mitt i en pöl eller få bajs på skorna. Mina valpar brukar vara om inte rumsrena precis då de går men en bit på väg. Jag har lite svårt att tänka om. Det går också åt en hel massa tidningar hela tiden för att samla upp kisset speciellt det som kommer under natten. Alla som kommer hit har med sig tidningar visserligen men de kan ju sluta komma eller hur? Idag då jag hade varit ute på gården med dem hade en granne lagt en hög med tidningar utanför min dörr. Det är jag tacksam för. Det är tidningar till natten jag speciellt behöver, de andra pölarna trampar jag som oftast i om jag inte står där med papper i hand just då det händer. Kisseriet är det som är en smula jobbigt med valpar. Annars är de ju så härliga. Dessa har mycket av sättet från Embla och Embla är en sån som lämnar spår. Jag skulle så gärna behålla de här liven alla tre - men det går ju inte. Försöker njuta av dem medan de är här och jag ivrigt väntar på att någon taxälskare hör av sig om valp. Jag går ju redan på knäna, så här kan det inte fortsätta länge till. Visste ju inte att jag skulle bli sjuk då jag åkte på parningsresa till Finland.

 

Presis då jag skulle skriva några ord på datorn stjälpte jag ett stort ölglas fullt med chokladmjölk över datorbordet med alla papper, adresser och jag vet inte vad. Musen känns kladdig fortfarande då jag torkat upp vad som gick att städa undan. Tapeten på väggen bakom datorbordet gick inte att rädda, jädrans eländes elände. Får gå en vända till med städtrasan.

 

Nåväl, livet går vidare, de små växer och kräver tid. Livet är fullt av små och stora episoder man får på något sätt förhålla sig till. Valparna kräver sin plats i tillvaron och jag räcker liksom inte riktigt till just nu då jag legat inne på sjukhus och inte är riktigt återställd än

.

Embla, söta behagliga Embla har flyttat för gott. Det blev nödvändigt att göra så. Hon har det bra där hon är, får bo med tryggheten sen uppväxten, Iskas Vanna. Valparna klarar sig, är 10 veckor gamla nu.

Kamé har varit utlånad i flera veckor känns det som, kom hem idag. Valparna överföll henne direkt då hon kom med "glädjetjut" och överhöljde henne med blöta frikostiga pussar, och den 10 åriga damen stod där bara helt förnöjd. Efter ett tag blev det helt tyst, reagerade, var var hundarna? Vad gör dom? Jo, alla låg omkullvräkta under henne, på rygg och slafsade varsamt och njutningsfullt på tuttarna - och damen hon bara log saligt! Det var riktigt rörande att se. Stackars "barn", har de längtar efter mamma?

 

http://www.astridla.com/iskaskennel/valpar.htmlS
å här ser valparna ut nu, fortfarande tillgängliga för någon med känsla och omtanke för en liten tax.

 

Valparna börjar nu mer och mer bli små personligheter. De blir 6 veckor andra veckan i december.

Den största - Sorba, en riktig nallebjörn var idag modigare än jag förväntade mig. Jag rullade in en plastflaska till dem och den som gick fram först var han. Duktig kille! Jag hade trott att Song skulle vara först fram. Ja Song blev det men kommer att kallas för Mitja här hemma (kommer från Sulamit). Denna kille är full i sjutton. Han ger sig på Sorba ibland bara så där för att han inte har något annat för sig, tar alltså ett nappatag med brorsan. Då drar han i Sorbas öra så stackaren skriker i högan sky och så släpper han först om ett tag, annars en go kille, och vacker, som de alla är. Ock så lilla Sirikit, en medveten dam redan. Hon stannar i "moderhuset". Sirikit lystrar direkt då jag ropar och snor runt mina ben hela tiden då jag är inne hos dem. Valparna bor inne i badrummet med ett galler för dörröppningen. Nu har jag börjat öppna upp världen för dem lite mer också. De får en stund varje dag springa runt lite varstans. Försöker däremellan hitta lådor, knyta upp strumpor till intressanta knutar eller annat att ge dem som kan sysselsätta deras hjärnor. Själv vistas jag också mycket i badrummet hos dem. De är redan sociala små individer. Mamma Embla vill inte gärna dela ansvaret för sin avkomma med mig riktigt än men så är det ju ett par veckor till innan valparna är 8 veckor och redo för nya familjer.

Embla har fortfarande mycket mjölk i ljuvren trots att valparna nu äter också sitt valpfoder.

Här är de stolta föräldrarna; FIUCH (fler titlar finns från ytterligare tre länder) Tomjantin Quest for love u) Sagorikets Embla - och de första bilderna på valparna. Än är de inte mycket till att fotografera, fortfarande inte 3 veckor gamla - men de tar sig och nya

bilder kommer så småningom.

Ingen är tingad så om intresse för att införliva en ny liten familjemedlem med förhoppning om framtida utställningsmeriter på honom så ring. Förutsättningarna så här långt är goda.

Ont i halsen, rethosta. Vill inte smitta valparna och inte själv ha det här heller.

 

Tänker ..... på vilka möjligheter vi i alla fall har idag mot förr att kurera oss. Tänk på hur det var för en mansålder sedan, på landet någonstans i obygden. Talade med en ålderstigen dam om detta. Hon berättade då att då hon var liten och hade en våldsam hosta så smälte hennes mor smör som hon blandade med terpentin. Denna varma brygd smetades över en s.k. bröstlapp och lades över bröstet. En sjal fixerade bröstlappen där. Också fotsulorna ströks med terpentin. Det blev varmt och gott och ångorna öppnade antagligen luftvägarna.  Lindringen hon fick upplevde hon mitt i bedrövelsen och nu efteråt minns hon detta med glädje. Vilken skillnad mot dagens bot. Då skötte man alla krämpor både för människor och djur på sitt sätt. Den här damen berättade också att hon nog aldrig såg ett preparat köpt från apotek under sin uppväxttid.