Valborgsmässoaftons morgon.
Nyss ute med Kamé. Träffade på vår vicevärd med halvfylld plastkasse och plockningstång i handen. Han plockar varje morgon det skräp “folk” slänger omkring sig här i vårt område. Vi stod där i det kalla vårvädret och tittade med förtjusning på några styvmorsvioler. De hade hittat en solig, mager och varm plats att klänga sig fast vid, en kant av en berghäll. Där har det inte funnits styrmorsvioler förut. Vi samtalade en stund. Jag berättade för honom om den maffiga kråka vi har i området, en särskilt stor och pampig herre. Han går extra styltaktigt med raka ben, nackfjädrarna stående rakt ut och med krum nacke, ja som han ägde hela bygden. Han jagar enkelt och helt ensam iväg både skator och kaniner. Smartare än de flesta.
Så samtalade vi en stund. Vicevärden hade också iakttagit den där stora kråkan. Vi älskar båda naturen och gladde oss tillsammans åt det späda gräset, den skira grönskan, blommorna och vårens alla under. Tänk så kallt trots grönskan sa han, det hade visst varit nollgradigt under natten. Så gick vi igen vidare åt var sitt håll. Strax innan Kamé och jag kom fram till hemporten upplevde vi också två sädesärlor. De vippar alltid så lustigt med stjärten då de går. Hjärtligt välkomna mina små vänner tänkte jag, nästan högt. Hur långt har väl ni flugit för att komma hit tillbaka, till ljusets land. Önskar er lycka till med häckningen. Göm boet väl så inte kråkan hittar det. Han är riktigt smart. Ja, det finns ju andra också; skator och ekorrar. Hoppas det går bra.
