heidis

Valparna är mysiga.

Publicerad 2010-10-31 22:25:17 i Allmänt,

En av  valparna ska få sitt namn efter den här älskade dikten:

 

Sulamit ska en av valparna heta, absolut!
Österländskt tema denna gång







Vintergatan

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.


De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den?


Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon och Zulamit var han
och båda älskade så högt och älskade varann.


De bott på jorden båda förr och älskat redan då
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.


Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem
tallösa världar underverk av skaparns visa hand
sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.


Och då har Zulamit en kväll av längtans makt förtärd
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld
och då har Salami som han från randen av sin sol
begynt att bygga också hon en bro från pol till pol.


I tusen år så byggde de med omotståndlig tro
och så blev Vintergatan byggd en ståtlig stjärnebro
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.



Förfäran grep keruberna till Gud steg deras flykt:
»O Herre se vad Salami och Zulamit ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred
»Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned.»


Och Salami och Zulamit när bryggan färdig var
de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar
den klaraste på himlens valv rann upp i deras spår
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.


Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

Zakarias Topelius

 
Kommentarer (2)

Valpar

Publicerad 2010-10-29 09:12:15 i Allmänt,

Slutet gott, allting gott. Två killar och en tjej alla röda föddes i morse på naturlig väg. Embla var samlad och totalt koncentrerad, sa inte ett knyst. Den minsta kom först med nosen först, de andra kom baklänges och fick lirkas ut. Störst kom sist. Alla är jättefina med fina benstommar och vackra utfyllda huvuden. Allt är lugnt i huset. Jag har varit så trött så jag inte kunde sova alls till en början, sen sov jag ett par timmar och är uppe som synes igen alltför länge på kvällen.
Nu ska jag i säng.
 

forts.....
Allt ser normalt ut och Embla tar väl hand om sina babysar. Det är viktigt att så här i början inte ge alltför mycket och kompakt mat. Diarré kan vara följden om man gör det och mjölkstockning kan också bli ett problem. De är ju bara tre så så mycket näring behövs inte i det här skedet.
 
Det var någon som skrev medkännande i min blogg men glömt sätta dit ett namn. Hade varit trevligt veta.
De senaste 2 ½ åren har flera älskade taxar hos sina familjer gått hädan, ja människor också, hundvänner och personliga vänner utanför hundvärlden. Vad säger man? Saknar dem och minns, ibland intensivt, sörjer, glömmer inte. Livet har sina brutala sidor - men också sina guldkorn. Försök leva ditt liv. Det gör jag efter bästa förmåga.
Kommentarer (0)

Natten blir lång

Publicerad 2010-10-28 07:29:09 i Iskas Kennel,

Natten blir lång så jag skriver ner vad som hänt de senaste 14 timmarna.
Jag var på Södra Djurkliniken igår kväll med Embla. Vi fick träffa en veterinär (fullt var det på kliniken) som tog en röntgen. Jag fick se valparna, tre stycken. Kunde inte avgöra om de var för stora, inte veterinären heller. Jag tycker att förlossningsvägarna på Embla är mindre än de brukar. Det oroar mig lite.
Hon hade ingen reflex som gör att utdrivningsvärkarna kommer igång. Det brukar den göra då vet. går in med ett finger och för det upp mot ryggraden, inte än i alla fall reagerade hon men hon var öppen. Så togs ett blodprov för att kolla kalkhalten i blodet samt ett ultraljud. Allas hjärtan slog, mor och barns. Sen fick vi åka hem. Om det inte blir några valpar denna natt  får vi åka tillbaka i morgon. Denna gång kostade kalaset 4.670:, i morgon ? - ja det är otroligt.
Jag har nyss varit  ute med Embla. Tog hissen ner men vi kämpade oss upp alla 5 trappor då vi skulle hem igen. Hoppades att Emblas utdrivningsvärkar skulle komma igång efter den pärsen. Om en stund ska jag ta tempen och sen blir det att "hålla handen" igen. Jag har varit med henne hela tiden men försöker som nu att släppa efter lite om hon godtar det. Hon har legat under filten med mig i valprummet och hon har legat nära ansiktet också, tätt tätt. Detta är en liten hund som verkligen behöver sin människa. Kamé är förtjust över att det blir valpar i huset. Hon viftar på svansen hela tiden då hon får tillfälle att lukta på Embla där bak. Emblas vaktinstinkt har vaknat, morrar åt Kamé att där har du ingenting att göra, det är mitt och ingen annans. Just nu har Embla en vilostund som hon tar till vara. Min hjärna känns tyngre än vanligt och huvudknoppen med och skulderbladen. Många timmar kvar till morgonen. Heidi skrev.
Kommentarer (1)

Emblas och mina vedermödor en kall natt.

Publicerad 2010-10-27 12:43:47 i Iskas Kennel,

Då en tik ska valpa vet jag av erfarenhet att det kan bli väldigt sparsamt med sömn - men som det blivit så här långt, denna gång, hade jag inte väntat mig. Ock än är valpningen inte alls klar.
I natt lade jag mig på en madrass på golvet i omedelbar närhet av valpningsrummet för att kunna vara närvarande och ett stöd för henne under natten. Embla hade ju öppningsvärkar. Klockan var 23.40 då jag lade mig och somnade säkert på en gång. Efter 2 timmar, precis påbörjat Remsömnen, vaknade jag av att Embla pep och hässjade däremellan. Vimmelkantig steg jag upp, plockade undan bädden och klädde mig, gick ut med Embla så hon skulle få rensa magen innan det  stora ögonblicket. Ytterdörren, rakt ut till det fria, slog igen bakom mig. Nycklarna! Mobilen! Inne!! Klockan var strax 02.30.
I handen hade jag en ficklampa, för att kunna se vildsvinen som brukar kolla inner- och yttergård ibland och en handduk jag kanske behövde för att ta upp en valp om det nu skulle behövas. Ingen nyckel, ingen mobil. Vimmelkantigheten dunstade snabbt för verkligheten. Överallt rader av svarta fönsterrutor, inte en människa vaken denna okristliga tid! Jag började gå runt med tiken, höll koll på parkeringsplatserna, färdig att snabbt få kontakt med om möjligt en mobiltelefon. Jag kände mig lika övergiven och hjälplös som om jag gått vilse i en skog, en riktigt kall skog. Kylan trängde på. Från snart nedkylda händer kröp kylan längre och längre in. Jag var tvungen att promenera för Emblas skull. Hon stretade och drog hemåt men fogade sig då det inte ville bli så. Magen putade på henne, ibland mer, ibland mindre, hon hade värkar.
En enda bil såg jag och den stannade inte då jag försökte få kontakt. Undrar vad de var för ena. En gammal kärring är väl ändå inget hotfullt att försöka fly ifrån.
Nåväl, till sist bestämde jag mig för att gå till Ingrid. Hon bor i radhus, ganska långt för oss två olyckliga att gå dit. Skulle Embla valpa på vägen?
Väl framme fick Embla en varm filt att boa sig i, jag en rykande varm kopp med tè.
Efter ett tag då värmen återkommit någorlunda ringde jag taxi hem och väckte en granne som öppnade ytterdörren så jag kunde komma upp. Då var klockan 05.00. Så gick den natten men vilken natt! 
Nu har vi dagen för oss. Jag känner mig smått dimmig i ögonen och Embla har fortfarande öppningsvärkar. Haft kontakt med veterinär så allt är under kontroll - så här långt.
Kommentarer (0)

Vilken sinnrik skapelse

Publicerad 2010-10-24 09:17:19 i Iskas Kennel,


Allt hänger ihop på det mest sinnrika sätt. Ibland stannar man till och förvånas. Titta på den här fladdermusen.
 
En nyfödd liten valp är också en sinnrik skapelse, men.......
 
Inga valpar ännu. Om kvällarna bökar de lite där i mammas mage, som övertrötta barn också kan busa speciellt kvällstid. Embla tittar ibland på sin mage som buktar ut och känns. Hon tittar under lugg, ömsom på magen ömsom på mig. Sover för det mesta och hela natten. Det är bara kvällstid det rumlar om där inne och hon kan bli  lite orolig, sen går det över och hon sover igen. Embla vill inte gå några promenader där ute alls och äter i alla fall i mitt tycke alltför lite också. Vad göra? Bara vänta antagligen. På tisdag tar jag kontakt med veterinär om inget hänt ännu.
Dessa hett efterlängtade valpar kommer snart. Jag väntar och väntar. Den stolta pappan och hans familj där borta i Finland har också redan ringt och frågat. Pappan är en trevlig liten gynnare, multichampion så dokumenterat vacker är han också. Embla är bara vacker och mild, mahognyröd i färgen. Pappan till valparna är svart. Vilka små troll jag ska få.
 
Önska oss Lycka till, till nedkomsten!
 
Heidi
Kommentarer (0)

Tankar och minnen om kråkfåglar.

Publicerad 2010-10-03 18:38:52 i Burfåglar,


Vi hade en kråka, min man och jag, i Finland, på 60talet. Den var vingbruten och kunde inte flyga, blev min mans nära kompis. Den fladdrade med vingarna, rullade med ögonen, krökte halsen och skorrade sakta då den hörde hans steg långt ifrån. Väl framme satt människa och fågel och småpratade med varandra. Kråkan Klas satte sitt huvud intill kinden och skorrade som svar. Så satt de ett tag tills min man gick in efter mat åt den. Jag kan berätta hur den en gång ropade på hjälp då en främmande hund kom in på gården. Min man gick ut på trappan, viftade och skrek åt hunden så den till slut drog sig undan och försvann. Klas blev modig då han fick hjälp, hoppade snart närgånget efter hunden triumferande och tacksam över att få bort orosmomentet.
Kråkfåglar är smarta och lär sig snabbt.
 
En stor och välnärd kråka gick på asfaltvägen i morse, framför oss en bit under morgonpromenaden. Fem skator fladdrade hit och dit, först med honom men sedan försvann det svartvita sällskapet. Det var bara kråkan som fortsatte med oss, kollade varje liten, pytteliten, grop i asfalten. Det var ju söndagsmorgon och inga bilar just störde idyllen. Då mindes jag och tänkte faktiskt på Klas.. Denna var så stilig. Det hade Klas också varit om inte vingen hade hängt på honom.
 
Vi hade en skata tidigare före Klas. Den kallade vi för Kirre, flög in och ut, stoppade näbben i gräddsnipan. En riktigt busig skata. Den gick en gång efter grannens lilla 1½ åring och nöp henne i stortån gång på gång innan vi hann ingripa. Flickan skrek i högan sky. Den gjorde vad den kunde för att länsad  grannens körsbärsträd men lät vårt vara ifred. Allt det här befrämjade ju inte grannsämjan så vi fick åka iväg med den och släppa den i okänd skog. Tyvärr tog den sig ur papplådan innan vi kommit fram dit vi tänkte oss. Mig veterligen såg vi den aldrig mer.
Kommentarer (0)

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela