heidis

Här har vi Iskas Wanna, stammor  på Sagorikets kennel, på kennelns hemsidas paradbild.

 

Hon är veteran numera, ställdes ut på Stockholms cockerklubbs inoff. uställning för alla raser den 16 maj 2009.

 

Många raser var representerade och där placerade hon sig på 5:te plats.

 

Det är trevligt för mig att läsa:

 

Reservplats Iskas Wanna Dvärgtax Långhår.

Ägare: Birgitta Wennerström Sundbyberg

Uppfödare: Heidi Lind

Läs gärna Iskas Kennel

fågeln som tappade sina tår - här är han! Nu bor han med sin fru mycket bättre än förut.
Fågelvän och odlare i Eskilstunatrakten har erbjudit paret en voljär.
Visst är det så de ska bo egentligen i alla fall över sommaren, alla dessa underbara fåglar från sydligare länder, våra burfåglar.

Nu slog det mig - och tänk så dum jag varit som inte fattat det där förut att "kromosomungen" bland mina fåglar inte alls är en måsfink som sina "föräldrar".
Den måste ju vara en diamantfink. Fåglarna bodde ju ihop ett tag.
Måsfinkarna har förmodligen gjort det igen, ruvat och matat ett annat fågelpars unge.
 Samma bulliga fason och storlek har den udda, ja som diamantfinkarna och det skräniga ljudet passar bättre ihop med dem också. Färgerna? De kommer väl så småningom skulle jag tro.

Jag kunde ju låter bli låta fantasin skena iväg så där och grunna mindre på mutationer eller korsbefruktning finkarna emellan. Lugn, bara lugn. Vilken lättnad då allting tycks klarna nu. Jag lär mig hela tiden något nytt.
Gäddans sång

Hej kära vänner. Ni har väl tittat på fenomenet Susan Boyle?
Jag är inte så duktig på att ta fram och leverera till er från You Tube - men kolla!

Fyra, söta bulliga, ulliga måsfinkungar sitter på rad uppflugna på en gren tillsammas med sina föräldrar och tre sävastrilder. Allt ser så fridfullt ut - och gulligt ...men så bryter skränet ut! Hungern gör sig påmind och så..fy så jobbigt det ser ut.

En av ungarna är större än de andra, kaxig, uppfodrande, skränig som en björktrast som försöker jaga bort kråkor och ekorrar eller människor från sitt bo. Vad är det för en kromosombaby jag fått? De andra är inte påstridiga utan vanliga men den här!. Stackars lilla fågelmamman som faktiskt nyss såg ut att gömma sig bakom en stillsam och nöjd ulltott, en annan av ungarna. Terroristen, den håller bara låda, tränger ut alla andra, tränger bort och slåss.  Pappan försöker värja sig efter bästa förmåga. Den vuxna ser så liten ut  bredvid denna "gökunge". Jag tänker på stökiga familjer då jag ser de här. Hoppas att också detta ordnar upp sig som det ju gör i de flesta familjer efter en turbulent pubertetstid med unga individer i huset. Det ser bara så jobbigt ut. Livet om det ska vara så här är en kamp. Den starkaste vinner.

Kamé, numera 8½ år gammal och fortfarande en ljuvlig, trivsam, gò och klok liten hund har varit med mig i Finland. Jag berättade på min blogg om dessa lyckade och händeserika dagar tillsammas med henne men jag berättade inte riktigt allt, det dramatiska som hände och som kunde ha ändat hennes liv:

Vi bodde i en liten trivsam och renlig stuga precis över vattnet. Visst var stugan gammal men inte så att man direkt tänkte sig att här behövs det  lägga ut råttgift. Det hade i alla fall gjorts men tyvärr fick jag veta det först ett dygn senare. Kamé hade ju gått fritt inne så inte kunde jag heller veta om hon tuggat i sig något smått diffust från något hörn av stugan. Hon drack lite men inte onormalt mycket och mat ville hon inte ha. Jag hade bytt foder förut och hon hade visat sig ointresserad av mat redan för någon dag sedan så inte såg jag hennes matvägran som ett nytt problem och/eller kopplat till råttgift. Kanske hade hon ont i halsen och därför inte ville äta. Så fick jag då veta att råttgift hade lagts ut - började i´akta`henne närmare, försökte ringa veterinär (telefonen upptagen) men vände mig till sist till Apoteket. Där bad de mig ta reda på vilket preparat hon ev. fått i sig. Nya samtal för att försöka få tag på mannen som äger stugan vi bodde i. Det var lite knepigt men lyckades till sist. Inte visste han vad preparatet hette men det var köpt i handelsboden. Jag fick ta bilen och åka till Korpo handelsbod. Preparatet de saluförde togs fram och med vetskapen om namnet for jag iväg  till Apoteket för kontroll där via nätet om den verksamma substansen. Allt klarnade men K-vitaminet som skulle ta bort effekten av giftet hade de inte hemma. Jag fick ta mig vidare via färja till en annan ö för att få tag på det. Doseringen var däremot knepig att få till då Kamé väger endast 5 kg men det gick ju. 

Nåväl, Kamé fick sin medecin.

Inte såg hon ut att vara sjuk direkt men åt ju ingenting, inte heller kissade hon. Hon hade svårigheter med kisset, bara mindre mängd fick hon ur sig dessa dagar. Annars var hon  som förut, alla älskade henne och hon kom dem till mötes och visade sig glad.

Först den 7:de dagen av vår resa klarnade allt. Vi var inne hos min f.d. svägerska och där helt plötsligt kissar hon INNE på golvet, en jättepöl. Hon som aldrig kissar inne - men nu just nu släppte väl krampen över njurarna eller vad det nu var för nu KUNDE hon. Med detta kiss kom också en liten klutt, som jag såg det, en klutt med levrat blod. Alla vi tre som var där stirrade på detta och insåg att då hade hon i alla fall smakat av råttgiftet. Nu fungerade kisseriet igen!

Först då vi kommit hem igen åt Kamé, en halv portion mat och nu är hon precis som förut igen, återställd och frisk.

Allehanda fåglar i kör att vakna till. Stilla sjö med solglitter på vattnet, vågskvalp, öar och hav, en säregen ton att ånyo uppleva; ejderhanens. Blå himmel och på den en majestätisk havsörn. Det är så hudnära skönt att uppleva allt detta - och det har jag gjort helt nyss. Kom hem idag från ett åtta dagar långt besök i Finland.

Fortfarande kan jag höra tranan, se spillkråkan, fasanen och mårdhunden, vyerna där vi drog fram, allt detta vi upplevde. Det är bara orrspelet som tydligen ofta hördes tydligt över vattnet, vi inte hörde just denna morgon -men jag saknade det inte för den fulltaliga småfågelkörens skull .

Åbolands skärgård, Korpo kyrka där jag bevistade gudstjänsten (naturligtvis på svenska)tillhör de minnen jag samlar på mig, kransnedläggningen på nationella veterandagen likaså.

Sedan blev det Åbo stadsteater där jag bevittnade mitt barnbarns uppträdande på premiären och så småningom Esbo strax utanför Helsingfors. Lilla gulliga Peik Erik Valentin, yngst bland raden av släktingar, min brors barnbarn var ett vackert barn med sina förtjusande smilgropar. Honom vill jag gärna träffa snart igen

Valborgsmässoafton avnjöts på Nylands Nation. Vårsångerna och stämningen bjöd

Akademiska sångföreningen på, både mans och damkören. Lustiga sånger varvade med de traditionella, spontana och smittande skratt, bubbelvatten och till sist "Modersmålets sång". Jag sjöng för allt jag var värd. All längtan, tro, tradition, historia, krig, trygghet och framtidstro vävdes ihop till  allt vad jag var; kultur och flydda generationer - någonting stort och mäktigt. Detta fick nu sitt utlopp. Bröstet höjdes och rösten var med. Jag fick bara hejda mig något så jag verkligen följde dirigenten och inte bara sjöng för livet och döden och alltihop.

Så samlades då alla med sina vita mössor vid statyn Havis Amanda, ja och tusentals flera till utan mössor. HON skulle också få sin mössa som sed var, Havis Amanda. Vi skålade och drog oss sedan hemåt för eget mera stillsamt firande. Ungdomarna var hos grannen, gjorde struvor och drack mjöd, och något  till, kom hem vid 2-3-tiden.

Tidigt upp nästa morgon. Ungdomarna skulle iväg och vi åkte vidare, till Borgå. Besöket på gravgården var för mig givet och min vän och ressällskap ville gärna se J.L. Runebergs grav-minnessten (c. 7 meter hög uppskattningsvis) och Eugen Schauman`s (han som startade upproret mot den ryska överhögheten över Finland med att skjuta Bobrikoff, makten personifierad). Därefter blev det skärgården igen, nu Borgå skärgård och till sist besök hos min snart 90-åriga syster.

Kamé, min lilla behagliga tax har hela tiden varit med överallt.  Tyst och försynt, nästan omärkligt har hon krupit in under täcket hos min syster en av nätterna men charmat alla ändå, alla hon kommit i kontakt med ja hela veckan.

Katterna på ön: Gandalf, Sarimon och Sauron, vana vid hundar har exponerat sig hela tiden och varit vänligheten själv också mot denna nykomling. Kamé älskar också snälla katter, kan t.o.m. ge en slick på nosen i förbifarten, så det var inga problem.

Katterna är två pampiga askgrå Sibiriska katter och en helvit, alla lika enastående fina.