heidis

Rindi

Publicerad 2013-10-24 14:53:12 i Allmänt,

 
 
Så har det då blivit höst här. De sista blommorna på min balkong förstår mej inte då jag ber dem titta ut på den flammande lönnen strax nedanför och trappa ner de också. De blommar fortfarande som synes.
Det är så vackert så man baxnar då man tittar ut. Har inte varit ute på flera dagar så därför hänger jag själv inte med i förändringarna. All min koncentration lägger jag på det lilla nytillskottet jag har här. Hon är överallt. Det är en liten kattunge, inte mindre än så hon från stillaståendet nedanför strykbrädan slänger sej upp, mycket elegant. Hon heter Rindi och det är tack vare henne jag inte hinner med tiden d.v.s. höstens bländande färger. Denna Rindi skulle egentligen ha hetat Randig för det är hon men sen svängde jag namnet till Rindi istället.  Kände en gång för mycket länge sen en Afgane som var osedvanligt trevlig och klok. Så skulle denna bli tänkte jag, en mycket trevlig liten dam. Jag måste ju trösta mej lite grann; Kamè borta och Rowena och Lalibela likaså. MEN den här är lika snabb vid ansatsen, ja som en vinthund och så positivt vild. Då hon kommer gör hon det i fyrsprång. Hon tillhör ingen blåblodig släkt. Hon är inte avlad lugn och sävlig. Hennes mor har kommit hem med skator och t.o.m. en skogsmus hon placerat på bordet. Sådan kan denna också bli denna lilla randiga Rindi.
Så småningom kommer en bild på henne vågar jag nog lova, till dess njut en stund av bilden från min balkong

En sommarpromenad

Publicerad 2012-07-28 19:19:20 i Allmänt,

Vi har idag varit Kamé och jag ute på en tur till Nynäshamn och Torö, tillsammans med en gammal väninna som har bil. Det är skönt för Kamé också att få lite stimulans med nya platser, dofter och människor. Först åkte vi den vackra vägen på Torö till Ankarudden därifrån man också kan ta färja till ön Öja (Landsorts fyr). Där satt vi på en underbar brygga och tittade ut över havet medan vi åt på Sjöbodarna-krogen stekt strömming. Det var rogivande och gott också. Sen åkte vi till friluftsområdet Lövhagen Nynäshamn och drack eftermiddagskaffe under de gamla äppelträden där. Där finns ett kafé i den gamla fina byggnaden liksom vandrarhem. Helst hade jag velat gå ända till Knappelskär (klipporna som översköljs av vågor hela tiden och egentligen omöjliga att beskriva i ord, ett helt fantastiskt område) men dit är det säkert 2 km eller mer. Det är bommar ivägen så man kommer inte med bilen längre ut på Lövhagen. Jag tog istället min rollator och gick över en gräsmatta, kopplade loss hunden och så gick vi två över en smal grusväg/stig
in i skogen mot klipporna som låg på närmare håll. Kamé var så glad, ja sprittande glad. Det var knöligt värre för mej med blåbärsriset och alla trädrötter som ville sätta krokben för mej. Visst hade människor gått där förut men till slut efter att ha snubblat två gånger gav jag upp. Kamé tittade frågande på mej att vad nu?-vattnet syns ju redan och klipporna som det är så roligt att hoppa över- ska vi inte gå dit? Hon spratt till, försökte få igång mej att kom nu då! – som om jag vore en annan hund man uppfodrar till lek. Nej vi vände om. Lika knöligt att ta oss tillbaka över rötter och blåbärsris till gräsmattan pånytt. Där fick hon ett litet ryck i glädje över att vara fri. Sista biten sprang hon till min väninna men passade på att hälsa på grannbordets gäster också. Hon blev krafsad bakom örat en stund och så gav hon den närmaste en generös slick på handen. Jag hade sett tidigare hur dessa människors blickar varit smekande då de tittade på hunden så därför vågade jag ge henne den friheten nu.

Fallens Dag

Publicerad 2012-06-18 16:46:26 i Allmänt,

Nu har vår bostadsförening varit i Älvkarleby och tittat på då vattnet släpptes fritt ett tag. Det var en trevlig dag trots att vi hade regn nästan hela dagen..
Kläderna blev rejält blöta trots jackor som skulle hålla tätt, huvor och paraplyer.
Vi strosade där på Laxön och tittade in i gallerior och loppis medan vi väntade. Vi åt god mat och äkte förnämligt i behaglig buss.
Genom fönstren kunde vi se gröna fält och dungar och vid två tillfällen skymtade det fram ett dyblött rådjurskid i gräset. Ingen varm mamma som kunde värma den lilla såg vi förståss. De brukar ju ge di bara en till två gånger per dygn..
Livet kan vara hårt.

Det finns hundar och så finns det taxar.

Publicerad 2012-01-23 19:13:57 i Allmänt,

Mitt första intryck av tax kom när jag var omkr fem år.
Min mamma hade fått ett paraply från en vän i England och kryckan var i form av ett taxhuvud!!
Jag förstod senare i livet att det var en avbidl av en långhårig tax. Jag krävde alltid att få bära det när det var ihopfällt och jag minns många gråtande barn på bussar och spårvagnar som tröstats av att min (mycket förtjusande lilla mamma) låtit dem titta på och hålla i praplyet.
Det var faktiskt kort, inte hopfällbart, och det var ovanligt på den tiden.
Ångrar djupt att jag inte bad att få behålla det när det var utslitet men litet visste jag då om mitt framtida intresse för taxen.
Där lades en solid grund för kommande kärlek till en mycket speciell varelse.
Kram från
Anita

Mitja min sista valp

Publicerad 2012-01-19 18:14:59 i Allmänt,

Tänk att det ska vara så skönt tugga i trä.Trä ger ju efter, det är väl därför – och tandköttet kliar väl också på de små. Nu måste dessa märken bort. Jag kommer ju inte att ha några valpar längre och Kamé hon gör ju absolut inget sånt. I positiv bemärkelse däremot påverkar hon många människor bara hon får tillfälle att visa vem hon är. En dam har vid några tillfällen upprepat förundran över att hon aldrig förr uppmärksammat taxen, som ju är så trevlig. Det är Kamé som står för den bedriften. Det var faktiskt så för mig också för mycket länge sen, då jag växte upp. Jag såg bara taxen som en förkrympt varelse man inte tittar på någon längre stund. Så kom det sig att jag fick en tax, och i samma veva köpte jag en till. Min fostersyster sedan krigsbarnstiden hade blivit sjuk och som ersättning för att jag hjälpte henne med hennes 16 hundar under tiden fick jag den ena och köpte då den andra till reducerat pris. Det var så jag upptäckte denna underbara lilla kompis som följt mig i så många år. Visst, jag har haft andra raser också; Rottweiler, Foxterrier, Engelsk setter, Briard och några till men taxen har funnits med hela tiden sedan !974-1975.
Nu ska jag inte ha några valpar längre.”Mitja” min sista valp har fått det bra och allt känns fint. Kamé följer mig en bit till. Jag är så glad för henne.
Hälsningar till alla mina nu levande “valpar” och en varm tanke till de mattar och hussar som vårdat sina vänner oftast till hög ålder, men som nu är blott vackra minnen. Tänker på “Lovisa”, Yonathan, Esmeralda, Claudia, Selim, Mel-issa, “Lasse”, Vanna, Herman och många många fler.
Hälsningar också till er där långt borta i solen, Anita och Gunnar.

Äntligen ett Skansenbesök! Länge sen sist.

Publicerad 2011-05-27 17:44:08 i Allmänt,

Släktingar från Helsingfors gjorde en kryssning till Stockholm. En hel dag i land skulle det bli. Så bra, då kunde vi träffas på Skansen. Sagt och gjort. Lilla Peik drygt 2 år gammal var med. Han är den soligaste unge jag någonsin sett. Pojkens pappa tog väl hand om sin telning och mamman krängde sig fram med en snabbt växande mage som hindrade lite grann. Tillskott i familjen skulle det bli. Så var det då jag som också tog mig fram på något vis. Vi stannade ju och vilade då och då. Som tur var kunde vi följa i 2-åringens takt. Den lille som visserligen klappade en get men avbröt sig gärna vid synen av myror på marken eller för att ta upp småsten som plockades fickorna fulla. Så den där riktigt soliga uppsynen! Han är ju så fin den lille Peik. Människor stannade till och pratade med honom och ville gärna ta honom i famn. Ingenting var konstigt, skrämmande eller omöjligt. Han var med på allt. Hans ögon blev visst större då han såg vicenterna, björnarna och sälarna så visst såg pilten lite större djur också, inte bara myror och annat smått. Renens stora horn kallade han för HATT. Till slut fogade killen sig i att sitta i vagnen ett tag och där somnade han omärkligt, jag tror med ett leende på läpparna. Vi andra slog oss ner för en kopp kaffe. Inte en droppe regn föll denna dag. Allt var fullkomligt och perfekt. Mina kära släktingar hann också med båten tillbaka.
Dagen efter, idag, bränner tantens knän och höfter. Om man vill följa med i galoppen får man ta detta med i beräkningen. Det kanske inte blir något fler besök på skansen - med Peik, vem vet. Ångrar då rakt inte utflykten

Medlet av april i Södertälje.

Publicerad 2011-04-11 19:14:43 i Allmänt,

Här har vi fått uppleva en solig dag igen. Sipporna lyser så blåa i backen och fåglarna sjunger! Barn börjar klä av sig. En pojke såg jag som gick i en T-shirt, lite väl tidigt. Talgoxar och Bofink hörs, en Korp “klonkade” uppe i luften, under vår morgonpromenad. Vildsvin och hjortar syns inte till och älgen som under strängaste vinternätter låg helt nära huset kommer vi knappast se förrän den har en kalv med sig. Ganska orädda kråkfåglar följer oss tidiga morgnar och en riktigt stilig kråka gick idag med sin ryckiga gång och med raka högmätta steg nästan i jämnbredd med oss. Sirikit är väldigt intresserad av dessa fåglar som helt plötsligt lyfter och sitter sen utom räckhåll i en björk.
Vi var ju på utställning i förrgår igen. Denna gång blev det ett HP men inget mer. Hon är ganska liten för att vara dvärg och för stor för att vara kanintax. Ännu hinner hon växa lite till, hon är ju inte 6 månader ännu. Spelar ingen roll för mig det där med storleken. Det är en livfull, glad och trevlig liten hund, dessutom vacker att uppleva varje dag.

Valparna 6 veckor

Publicerad 2010-12-07 16:37:26 i Allmänt,

 
Valparna börjar nu mer och mer bli små personligheter. De blir 6 veckor andra veckan i december.
Den största - Sorba, en riktig nallebjörn var idag modigare än jag förväntade mig. Jag rullade in en plastflaska till dem och den som gick fram först var han. Duktig kille! Jag hade trott att Song skulle vara först fram. Ja Song blev det men kommer att kallas för Mitja här hemma (kommer från Sulamit). Denna kille är full i sjutton. Han ger sig på Sorba ibland bara så där för att han inte har något annat för sig, tar alltså ett nappatag med brorsan. Då drar han i Sorbas öra så stackaren skriker i högan sky och så släpper han först om ett tag, annars en go kille, och vacker, som de alla är. Ock så lilla Sirikit, en medveten dam redan. Hon stannar i "moderhuset". Sirikit lystrar direkt då jag ropar och snor runt mina ben hela tiden då jag är inne hos dem. Valparna bor inne i badrummet med ett galler för dörröppningen. Nu har jag börjat öppna upp världen för dem lite mer också. De får en stund varje dag springa runt lite varstans. Försöker däremellan hitta lådor, knyta upp strumpor till intressanta knutar eller annat att ge dem som kan sysselsätta deras hjärnor. Själv vistas jag också mycket i badrummet hos dem. De är redan sociala små individer. Mamma Embla vill inte gärna dela ansvaret för sin avkomma med mig riktigt än men så är det ju ett par veckor till innan valparna är 8 veckor och redo för nya familjer.
Embla har fortfarande mycket mjölk i ljuvren trots att valparna nu äter också sitt valpfoder.

Halvsyskon till mina valpar

Publicerad 2010-11-15 09:27:41 i Allmänt,


Detta är en kull svarta  valpar på kennel Sensatsia, Ryssland. De är halvsyskon till mina röda små, samma pappa- De är väl bedårande? Det är så JAG känner mig stolt trots att just de här inte är mina.

Förkylningstider.

Publicerad 2010-11-07 18:49:18 i Allmänt,

Ont i halsen, rethosta. Vill inte smitta valparna och inte själv ha det här heller.
 
Tänker ..... på vilka möjligheter vi i alla fall har idag mot förr att kurera oss. Tänk på hur det var för en mansålder sedan, på landet någonstans i obygden. Talade med en ålderstigen dam om detta. Hon berättade då att då hon var liten och hade en våldsam hosta så smälte hennes mor smör som hon blandade med terpentin. Denna varma brygd smetades över en s.k. bröstlapp och lades över bröstet. En sjal fixerade bröstlappen där. Också fotsulorna ströks med terpentin. Det blev varmt och gott och ångorna öppnade antagligen luftvägarna.  Lindringen hon fick upplevde hon mitt i bedrövelsen och nu efteråt minns hon detta med glädje. Vilken skillnad mot dagens bot. Då skötte man alla krämpor både för människor och djur på sitt sätt. Den här damen berättade också att hon nog aldrig såg ett preparat köpt från apotek under sin uppväxttid.

Fast föda

Publicerad 2010-11-06 15:25:06 i Allmänt,

Här lever vi i det som kallas lugnet före stormen. Snart ska ju valparna vänjas vid fast föda och pölar och annat ska ideligen torkas och plockas upp - och så hundrastningar förståss av de andra ändå. Då vet jag att jag lever men det är kärt besvär. Valparna är helt underbara.
De tar redan emot trygghet från människan, 10 dagar gamla. Igår hade lillisen förirrat sig ut från bädden medan jag var ute. Han låg ihopkrupen där en bit ifrån. Jag tog upp honom och han svarade med ett vilt fäktande med tassarna och gnydde t.o.m. lite. Jag tog honom nära till mitt ansikte och talade lugnande till honom tills han gick ner i varv och till slut somnade han tryggt i mina händer. Efter det fick han gå ner till mamma Embla.
Just nu har Kamé och Lalibela (den senare tillfälligt här en vecka framåt) gått ut på promenad med grannfrun. Skönt. Jag ska strax ta ut Embla på en lite mindre promenad. Solen skiner och det är torrt ute. Glad så länge det inte är halt ute.

Nej det ska den inte alls, heta Sulamit.

Publicerad 2010-11-03 18:48:57 i Allmänt,

 
"Ingen" känner igen dikten Och ingen jag talat med skulle vilja ha en Sulamit hur fin den än är! Va! Jag backar, ok. Jag ser honom ändå som en Sulamit. Det är trots allt svårt med österländska namn på en tax då de oftast heter typ Stina och Evert. Än har jag inte lockat på den lilla så ett nytt, nu hemligt namn tv, kommer han säkert att reagera på så småningom. Han lär inte bli namnlös.
 

Valparna är mysiga.

Publicerad 2010-10-31 22:25:17 i Allmänt,

En av  valparna ska få sitt namn efter den här älskade dikten:

 

Sulamit ska en av valparna heta, absolut!
Österländskt tema denna gång







Vintergatan

Och nu är lampan släckt och nu är natten tyst och klar
och nu stå alla minnen upp från längst försvunna dar
och milda sägner flyga kring som strimmor i det blå
och underbart och vemodsfullt och varmt är hjärtat då.


De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den?


Långt på en stjärna bodde han i aftonhimlens prakt;
hon bodde i en annan sol och i en annan trakt.
Och Salami så hette hon och Zulamit var han
och båda älskade så högt och älskade varann.


De bott på jorden båda förr och älskat redan då
men skildes åt av natt och död och sorg och synd också.
Sen växte vita vingar fort på dem i dödens ro
de dömdes långt ifrån varann på skilda stjärnor bo.


Men på varandra tänkte de i blåa höjdens hem.
Omätlig låg en rymd av glans och solar mellan dem
tallösa världar underverk av skaparns visa hand
sig bredde mellan Salami och Zulamit i brand.


Och då har Zulamit en kväll av längtans makt förtärd
begynt att bygga sig en bro av ljus från värld till värld
och då har Salami som han från randen av sin sol
begynt att bygga också hon en bro från pol till pol.


I tusen år så byggde de med omotståndlig tro
och så blev Vintergatan byggd en ståtlig stjärnebro
som famnar himlens högsta valv och zodiakens ban
och binder samman strand vid strand av rymdens ocean.



Förfäran grep keruberna till Gud steg deras flykt:
»O Herre se vad Salami och Zulamit ha byggt!»
Men Gud allsmäktig log och klart ett sken sig vida spred
»Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned.»


Och Salami och Zulamit när bryggan färdig var
de sprungo i varandras famn — och strax en stjärna klar
den klaraste på himlens valv rann upp i deras spår
som efter tusen år av sorg i blom ett hjärta slår.


Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro.

Zakarias Topelius

 

Valpar

Publicerad 2010-10-29 09:12:15 i Allmänt,

Slutet gott, allting gott. Två killar och en tjej alla röda föddes i morse på naturlig väg. Embla var samlad och totalt koncentrerad, sa inte ett knyst. Den minsta kom först med nosen först, de andra kom baklänges och fick lirkas ut. Störst kom sist. Alla är jättefina med fina benstommar och vackra utfyllda huvuden. Allt är lugnt i huset. Jag har varit så trött så jag inte kunde sova alls till en början, sen sov jag ett par timmar och är uppe som synes igen alltför länge på kvällen.
Nu ska jag i säng.
 

forts.....
Allt ser normalt ut och Embla tar väl hand om sina babysar. Det är viktigt att så här i början inte ge alltför mycket och kompakt mat. Diarré kan vara följden om man gör det och mjölkstockning kan också bli ett problem. De är ju bara tre så så mycket näring behövs inte i det här skedet.
 
Det var någon som skrev medkännande i min blogg men glömt sätta dit ett namn. Hade varit trevligt veta.
De senaste 2 ½ åren har flera älskade taxar hos sina familjer gått hädan, ja människor också, hundvänner och personliga vänner utanför hundvärlden. Vad säger man? Saknar dem och minns, ibland intensivt, sörjer, glömmer inte. Livet har sina brutala sidor - men också sina guldkorn. Försök leva ditt liv. Det gör jag efter bästa förmåga.

Papillon svårt sargad

Publicerad 2010-09-14 15:18:57 i Allmänt,

Ett lite äldre par med dövhet som handikapp, har haft en liten Papillon i snart 10 år.
Familjen har nu drabbats av ett svårt trauma. Deras lilla hund har blivit svårt sargad av en Parson terrier, avlivades efter ett par dagar.
Såren på halsen och skuldrorna hade gått upp under andra dagen och hängde utanpå. Familjen mådde oerhört dåligt av att se sin hund så. De återvände naturligtvis och skyndsamt tillbaka till kliniken med sin hund. Veterinärerna (två kliniker inblandade, den ena med jouröppet och den andra i hemstaden) hade visserligen från början gett familjen en prisuppgift på vad all behandling kunde komma att kosta: 20-40.000:-, men det blev för mycket för dem nu.
De kände sig tvungna avliva sin vän och kamrat. Jag fick bli deras stöd.
Ringde bl.a till Kennelklubben för att höra med dem vad de menar med strikt hundägaransvar. 
Svar; bitande hunds ägare betalar alla omkostnader, ALLA. Räkning skall skickas till hundägaren som i sin tur kan skicka den till sin hemförsäkring, som betalar ( ? ). Nu undrar jag om hemförsäkringen bör ha en klausul om att de betalar.
Kanske måste man ha en tilläggsförsäkring för skador ens hund kan åstadkomma. Har inte lyckats få reda på försäkringsbolagets namn och har heller inte ngt telefonnummer till ägaren av hunden, men ändå till mormodern som var ute med hanen då detta hände.
Den drabbade familjen är fortfarande nedtryckta av händelsen och har inte agerat. De kommer att bli förskräckta och vakna till då de får påminnelse om förfallen veterinärräkning. Allt ordnar sig säkert, vill jag tro, till slut, då det gäller pengar men händelsen och förlusten av hunden har tagit dem hårt.
 

Kristihimmelsfärdsdag.

Publicerad 2010-05-18 09:08:14 i Allmänt,

Tidigt i morgningen åkte vi iväg, en granne (Karin) och jag. Karins man körde oss till Centralstationen där vi sedan tog en buss till Grisslehamn för en dagstur till Åland. Massor av människor äntrade två bussar.
 Vi var på väg.
Så småningom smalnade vägen och omgivningarna blev mera lantliga. De gamla röda stugorna kändes välkända och varma som blickfång.
Visst det fanns många vackra nyare villor också men de hukande stugorna som nästan klättrade i famnen på varandra eller stod där självsvåldigt ensamma och stolta i sitt begynnande förfall var ändå de som väckte gensvar. De kändes så hemtama.
Fälten såg harvade ut och på sina håll bredde fältens gröna ut sig.
Mitt i alltsammans låg en svan på ägg. Snart skulle det gröna täcka små fjuniga svanungar och Väddö kanal var inte långt borta. Ett par Tofsvipor virvlade lågt över sina tilltänkta häckningsplatser och löven på björkarna i skogsbrynet var just så där skirt gröna som det bara är på våren.
Vitsipporna lyste som stjärnor i större och mindre genombrutna fält av allt detta gröna. Karin såg en räv och vid återresan också en älg i skogsbrynet. Jag tittade länge på måsar och tärnor då vi lagt till vid Eckerö. De försökte fånga nå´n liten fisk i virvlarna efter båten. Tärnorna är så vackra. Dem kan man titta länge på.
På återresan sedan i bussen satt jag i ett trevligt samtal med en Åländsk pojke som åkte till Stockholm för att umgås med sin pappa som bodde här. Denna kille med sitt öppna ansikte, och sin glada attityd till livet var härligt få träffa. Jag tyckte mycket om att prata med honom. Han hade ett rikt ordförråd, var hänsynsfull och tänkande, artig och intresserad av andra människor och företeelser. Han ville börja läsa tyska nästa termin i femman. Vi talade lite om Tyskland under andra världskriget, om jakt, fåglar och miljön. Han berättade vad han tyckte. Så berättade han också att han gillade att sjunga eller rättare sagt rappa. Det hade han fått göra vid ett skolframträdande och var tydligt stolt över detta. Han rappade för mig lite lågmält där i bussen. En härlig kille var denna rappande pojk, Valter hette han. Hoppas han får/fick en trevlig samvaro med pappan i Stockholm. Hoppas det går bra för honom och det gör det säkert. Han skulle i alla fall inte bli jägare.
Nu är hundarna hemma igen. De lämnades bort redan igår kväll. Efter att de kom hem igen ligger alla utslagna efter en händelserik dag. Inte en "fena" har de rört sen de kom hem. Själv är jag väl också mätt på erfarenheter och nöjd med dagen så dags att gå till ro.

Huliganvalpar

Publicerad 2010-04-11 08:10:59 i Allmänt,

Nej nu är jag trött på de här Huliganvalparna som skrämmer folk här i Lina.
De puttar pensionärer i backen, tar deras väskor, stjäl och kör med sina mopeder nära och provocerande både för att skrämmas och för att vandalisera den gräsmatta vi hoppas på att ska växa upp.
De såg till att vi inte fick någon julgran under julhelgen som var p.g.a. vandalisering. Den togs bort. 
Nu har SL också tagit bort bänken och kuren vid busshållplatsen p.g.a samma vandalisering (måste vi som inte orkar stå ta med oss en bärbar stol nu också p.g.a dem?)
Det allra senaste: Mitt på blanka dagen 9/4  mellan 15.00 -16.00 tog fyra av dessa huliganvalpar vårt stora bord från grillplatsen, vår lilla oas på Tegelstigen, och vandrade iväg med det ned för backen och fullt synliga av alla. Två killar samsades med att bära på bänken!
Vi boende har själva skaffat fram grovt (och tungt) virke, snickrat och målat dessa trädgårdsmöbler i grälla färger, lätt igenkännbara var som helst. Nu är bord och bänkar borta, stulna mitt på dagen.
De hade t.o.m. fräckheten att vinka åt en mötande som kände igen möblerna och stannade till. Han är pensionär. Ingen pensionär vågar upplåta sin röst inför så många självsvåldiga, puttvilliga ungdomar. När t.o.m. polisen varnade mig vid ett tillfälle där ute för att gå ut med mina hundar ensam på kvällen.... Vem skulle följa mig på hundarnas kvällsrunda? Det börjar faktiskt kännas jobbigt att bo i vår annars tidigare så trivsamma hörna av Södertälje. Kan någon eller något hjälpa upp situationen?

Vardagsmorgon.

Publicerad 2010-01-21 09:16:46 i Allmänt,

Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en ?.........Ja, hur var det nu?, eller stannade ramsan där? Alla dessa mer eller mindre fyndiga ramsor, visst håller de på att försvinna under glömskans tråkiga täcke? Eller finns de kvar?
 
Jag älskar den tidiga morgontimman med hundarna. Allt är så tyst, dagens puls har inte kommit igång ännu.  Just då minns jag ofta; ramsor, levnadsregler, visdomsord allt medan jag granskar snödrivorna och de spår nattens djur lämnat i snön. Då hör jag också såsom nu i morse årets första filande på vårmelodin, talgoxen förståss. Igår kväll hörde jag skogsduvan. Då jag går där ser jag inte bara att vildsvinen varit här precis vid husen och kollat stenen med utsatt mat till fåglarna.  Jag ser också hur snöarbetet utförts den sena timmen el tidiga, av traktor, mera sällan med spade och så minns jag igen: Snörräta skottade gångar från min barn och ungdomstid. Tänk så fint det var. Med vemod minns jag hur det nästan var en hederssak att göra detta slitiga arbete trots allt snyggt och rent. Nu går det knappast ta sig fram med rollator. Träffade på ett par igår som inte klarat av att ta sig till vårdcentralen med rullstol. De fick försöka på alla möjliga sätt ta sig till garaget där bilen fanns och sedan åka de 300 metrarna därifrån till vårdcentralen med sin bil. Normalt skulle de ha tagit sig dit med rullstolen. En annan, en dam med rollator hade kämpat som ett djur för att ta sig till affären  250 meter hemifrån. Ja, så kämpar vi på. Ser en slank långbent tjej som elegant nästan hoppar över en liten snödriva  som är ett oöverstigligt problem för någon annan. Olika falla ödets lottar - men det skulle underlätta betydligt om snöröjningen vore en hederssak. 
 

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela