Långfredag.
Som barn minns jag en oändligt lång och sorgligt mödosam sång som sjöngs av min mormor och hennes syster, om och om igen ( kändes som att den sjöngs precis hela dagen). Båda dessa traditionsbärare bodde hos oss. Massor av verser som beskrev Golgatavandringen och lidandet på korset in till varje spik slag. Denna sång måste ha haft anor från hur långt bort i tiden som helst. Aldrig har jag efter den tiden hört något liknande varken i radio, TV eller mera privat.
Antagligen är traditionen död här i det Lutherska norden liksom
den enformiga sorgsna tonen.
Den intensivt målande berättelsen har fallit i glömska presenterad på detta sätt. En del av verserna minns jag ibland fortfarande. Långfredagarna var känslosamma och varma om än oändligt långa och sorgsna.
Som barn fick jag inte den dagen ens ta i en sax eller något annat verktyg, inte sy, inte glamma. Denna dag var för många barn verkligen en lång dag och namnet helt rätt, Långfredag.
Idag upplevde jag något av detta igen. Jag gick ner till vår lilla kyrka för att närvara vid långfredagens gudstjänst. Inte var vi många men gudstjänsten var nära och privat, allvarsam. En Assyrisk flickkör bl.a. sjöng deras traditionella påsksånger. De är ju kristna som vi och tonspråket idag var samma enformiga upprepande sorgsna kväden, något jag kände igen trots att jag aldrig hört dessa sånger förut. Jag kände igen min mormors allvar och långfredagen öppnades för mig så som den var då jag var barn. Evangeliet lästes upp på svenska och sedan läste en man alltsammans på nytt på arabiska. Allt kom nära och kändes helt rätt. Flickorna som sjöng blev "Jerusalems döttrar" som grät över Jesu utsatthet och elände.
Härligt se så pass många ungdomar i kyrkan.
