heidis

Jag kommer ofta i samtal med människor ute på hundpromenad eller tex på en parkbänk, en väntsal av något slag eller en buss.

Idag upptäckte jag att många människor har tappat lusten till livet. Hon, en av flera jag stött på på sistone berättade samma sak; om avsaknaden av glädje i livet, avsaknaden av lusten till livet. Så fin stod hon där med sitt ljusa svallande hår och blåa ögon.  Glad till det yttre som oftast, berättade hon nu för mig om hur en liten stund här ute med hunden borde kunna ge henne lite andrum, för hon behövde denna stund så väl. Arbetade ständigt i ett hektiskt tempo. Ideligen ringde telefonen. Också nu under hundpromenaden ringde mobilen igen. Väl hemma skulle hon skynda vidare med bilen, firman krävde allt. Hon hade tappat kontrollen. Hon jäktade och slet tills hon bara sjönk ner i en fåtölj och blev kvar där i några dagar, helt slut. All glädje var borta. Hon mindes inte när hon senast kunnat känna glädje. Fasaden uppehölls att skratta och låta glad men det var inte vad hon kände.

Så gick hon snart vidare denna driftiga affärskvinna. Vi kommer ju att ses igen men det här kändes inte så upplyftande för mig heller att få ta del av. Det är inte lätt att vara människa, för någon.

En person till har jag träffat på nyligen som tappat glädjen och nyfikenheten till livet. Låtit människors öden och sorger till den grad suga ut livsströmmen ur märgen så ett grått skal enbart tycktes hålla in det som är en människa. Kanske är jag orättvis. Kanske finns där en massa livskraft som bara söker en kanal. Det vill jag tro. Vi måste bejaka livet och tro på det och om vi har svårt måste vi bara! - söka proffessionell hjälp.

 

Det finns en sång om lusten till livet, som jag inte kommer på just nu. Tala gärna om den för mig.