Vilken dag, nära att sätta eld på huset !
Jag hade kunnat orsaka en rejäl eldsvåda idag, som tur var ändå kunde stoppas i tid.
Det var så att jag kände mig något stressad, skulle till stan träffa kirurgen som skulle ta sig an mina vader gm att spruta in i dem något preparat. J
ag hade fått ta ut preparatet i förväg från apoteket. Kanske var det detta ovanliga som skulle göras med benen som gjorde mig disträ för hur det nu var så upptäckte jag på bussen på väg till stan att jag glömt en spisplatta på där hemma, en kastrull med grönsaker.
Vad skulle jag göra nu? Vem har nyckel? Vem kan hjälpa?
Jo, Ullis har nyckel, hon som bor i huset bredvid. Upprörd med stigande ängslan ringde jag Ullis telefon.
Ingen hemma, bara en telefonsvarare.
Talade ut min vånda men visste inte om hon kunde lyssna av telefonen på jobbet eller skulle hon lyssna av den först på kvällen? S
teg av bussen i flygande fläng så gott det nu går med käpp. När skulle nästa buss tillbaka? Om 10 minuter.
Kanske stod allt i ljusan låga redan nu! Vad skulle jag göra?
Vandrade fram och åter tills jag inte förmådde fortsätta med det längre. Jag försökte stanna en bil. Nehej, såg säkert en dåre som stod i vägen, aldrig i livet att hon skulle stanna. Nästa bilist tycktes tänka likadant. Den tredje stannade, lyssnade och bad mig stiga in, ringde sin sambo att han skulle bli lite fördröjd för han skulle göra en samhällelig tjänst först.
Puh, min tacksamhet kände inga gränser men hjärtat trummade på. Ock, jag som var på väg till läkare (ändå ingen hjärtläkare, så han min räddare i nöden behövde inte vara orolig att jag skulle kollapsa där i bilen).
Vi kom snart fram. Önskade honom den bästa dag han haft på länge och så rusade jag iväg upp för att se förödelsen.
Ingen fara alls. Ullis hade ringt sin svärfar som gått hem till dem, tagit min nyckel därifrån och gått upp i min lägenhet och knäppt av plattan.
O, gode Gud att vi besparades en eldsvåda i flerfamiljshuset!
Jag rusade omgående tillbaka till busshållplatsen, hann med bussen och kom till läkaren som gav mig tuppkam i knäleden samt stack lite här och där också i vaderna. T
vå "flugor" med samma smäll! Fyra gånger till ska jag dit men jag hoppas verkligen att jag inte glömmer spisplattan på någon fler gång.
Hjärtat klarar säkert inte av många liknande orosattacker
Det var så att jag kände mig något stressad, skulle till stan träffa kirurgen som skulle ta sig an mina vader gm att spruta in i dem något preparat. J
ag hade fått ta ut preparatet i förväg från apoteket. Kanske var det detta ovanliga som skulle göras med benen som gjorde mig disträ för hur det nu var så upptäckte jag på bussen på väg till stan att jag glömt en spisplatta på där hemma, en kastrull med grönsaker.
Vad skulle jag göra nu? Vem har nyckel? Vem kan hjälpa?
Jo, Ullis har nyckel, hon som bor i huset bredvid. Upprörd med stigande ängslan ringde jag Ullis telefon.
Ingen hemma, bara en telefonsvarare.
Talade ut min vånda men visste inte om hon kunde lyssna av telefonen på jobbet eller skulle hon lyssna av den först på kvällen? S
teg av bussen i flygande fläng så gott det nu går med käpp. När skulle nästa buss tillbaka? Om 10 minuter.
Kanske stod allt i ljusan låga redan nu! Vad skulle jag göra?
Vandrade fram och åter tills jag inte förmådde fortsätta med det längre. Jag försökte stanna en bil. Nehej, såg säkert en dåre som stod i vägen, aldrig i livet att hon skulle stanna. Nästa bilist tycktes tänka likadant. Den tredje stannade, lyssnade och bad mig stiga in, ringde sin sambo att han skulle bli lite fördröjd för han skulle göra en samhällelig tjänst först.
Puh, min tacksamhet kände inga gränser men hjärtat trummade på. Ock, jag som var på väg till läkare (ändå ingen hjärtläkare, så han min räddare i nöden behövde inte vara orolig att jag skulle kollapsa där i bilen).
Vi kom snart fram. Önskade honom den bästa dag han haft på länge och så rusade jag iväg upp för att se förödelsen.
Ingen fara alls. Ullis hade ringt sin svärfar som gått hem till dem, tagit min nyckel därifrån och gått upp i min lägenhet och knäppt av plattan.
O, gode Gud att vi besparades en eldsvåda i flerfamiljshuset!
Jag rusade omgående tillbaka till busshållplatsen, hann med bussen och kom till läkaren som gav mig tuppkam i knäleden samt stack lite här och där också i vaderna. T
vå "flugor" med samma smäll! Fyra gånger till ska jag dit men jag hoppas verkligen att jag inte glömmer spisplattan på någon fler gång.
Hjärtat klarar säkert inte av många liknande orosattacker
