En dikt ur en gammal skolbok
Det flög en mås över Stockholms ström.
Han flög på glänsande vingar.
Liksom en örn han i rymden sig svingar.
Men jag får gå på de gator grå.
Jag får både svälta och frysa.
En gång ska lyckan sig vända ändå.
En gång ska min stjärna lysa.
Den här lilla dikten fanns i en skolbok för länge sen, i boken Sörgården eller kanske Önnemo. Ingrid född 1921 som har alla skoltidens dikter i sitt huvud läste den utantill för mig i dag. Jag tycker den är söt, speglar gången tid. Hoppas bara att vi slipper komma alltför nära dessa fattigtider igen. Det kan vara nog så knepigt vara människa redan nu. Själviskhet och girighet, okänslighet för andras lidanden är ändå värst, våldsamheten människor emellan. Bevara oss milde Herre Gud! - som brandvakterna ropade ut i städerna på medeltiden. Godhet, kärlek, omtanke och närvaron av ett högre väsen - en Gud i vår vardag-är vad vi människor behöver! Jag tror man klarar av att både svälta och frysa bättre med ett kärleksfyllt väsen vid sin sida. Tror inte du det?
Han flög på glänsande vingar.
Liksom en örn han i rymden sig svingar.
Men jag får gå på de gator grå.
Jag får både svälta och frysa.
En gång ska lyckan sig vända ändå.
En gång ska min stjärna lysa.
Den här lilla dikten fanns i en skolbok för länge sen, i boken Sörgården eller kanske Önnemo. Ingrid född 1921 som har alla skoltidens dikter i sitt huvud läste den utantill för mig i dag. Jag tycker den är söt, speglar gången tid. Hoppas bara att vi slipper komma alltför nära dessa fattigtider igen. Det kan vara nog så knepigt vara människa redan nu. Själviskhet och girighet, okänslighet för andras lidanden är ändå värst, våldsamheten människor emellan. Bevara oss milde Herre Gud! - som brandvakterna ropade ut i städerna på medeltiden. Godhet, kärlek, omtanke och närvaron av ett högre väsen - en Gud i vår vardag-är vad vi människor behöver! Jag tror man klarar av att både svälta och frysa bättre med ett kärleksfyllt väsen vid sin sida. Tror inte du det?
