Knappelskär, ett "smultronställe".
Strålande sommardagar man bara måste ta tillvara trots kvävande heta gamla bussar utan luftkonditionering. En sådan buss utsatte jag mig för igår, en 1½ timmes lång utmattande pina. Vyerna vi åkte genom var smekande sköna för sinnet hela tiden och denna resa var alltså kulmen på en i övrigt underbar dag. Det var bara detta med bussen. Nå väl. Slutsummeringen av dagen var ändå denna; Steg upp tidigt, tvättade i tvättstugan och servade fåglarna OCH så åkte vi iväg grannfamiljen och jag. Perfekt, förväntningarna var höga. Att detta kunde bli sommarens höjdpunkt kunde jag ana mig till. Doften från skogen som slog emot oss i värmen. Doften av tång då vi närmade oss stranden och så skärgårdens rundslipade stenformationer, vikarna som bredde ut sig, vass, krypande växtlighet, himmel och hav. En ryttlande tärna helt nära våra huvuden. Jag njöt obeskrivligt hela tiden. Det glittrande vattnet på fjärdarna, bottenvegetationen som följde med i vågornas rörelser, det klara, SÅ klara vattnet! Nu måste jag flicka in en appell, jag kan inte annat: RÄDDA ÖSTERSJÖN -go vänner! Vilken katastrof om detta inte gick att rädda, livet i vårt stora vatten och därmed också Tärnan. Det finns mycket att läsa på nätet om Östersjön och vad som görs. Bör vi kanske hjälpa till med att lätta lite grann på plånboken? Jag önskar i alla fall intensivt att också kommande generationer kan få uppleva ett levande hav, något av det jag fick för själen igår.Åh, jag tackar livet.
Gästboken. Mitt ödmjuka tack för inlägget i Gästboken Anita - och alla ni andra också. Det är så upplyftande på något sätt (behöver inte vara översvallande beröm för att vara upplyftande)att få respons på vad jag skriver. Då är det inte bara ord som fladdrar iväg i cyberrymden utan något som landar hos en annan människa. Det är ju närhet till andra människor, att vi inte går för andra oberörda, för oss själva genom livet som är viktigt för att känna sig som människa. Inte sant? Skriv gärna något ord ibland, kommentera och kom med egna tankar-en karamell att suga på för mig.
Gästboken. Mitt ödmjuka tack för inlägget i Gästboken Anita - och alla ni andra också. Det är så upplyftande på något sätt (behöver inte vara översvallande beröm för att vara upplyftande)att få respons på vad jag skriver. Då är det inte bara ord som fladdrar iväg i cyberrymden utan något som landar hos en annan människa. Det är ju närhet till andra människor, att vi inte går för andra oberörda, för oss själva genom livet som är viktigt för att känna sig som människa. Inte sant? Skriv gärna något ord ibland, kommentera och kom med egna tankar-en karamell att suga på för mig.
