heidis

Finlandssvenskarnas kyrkhelg i Finska kyrkan i Sthlm 11/10.

Det här såg jag framemot, att ta mig till Sthlm och Finska kyrkan just denna dag. Att en gång igen få känna mig som den finlandssvensk jag är bland alla dessa med östsvenska tungomål, vila i detta och bara njuta av sång och predikan och alla seremonier! Få hjälp att närma mig min Gud. Jag såg fram emot detta, satt där i bänken långt innan utsatt tid.

Det började bra men sen kändes allting plötsligt helt fel. Trots Prästens i övrigt bra predikan tog hon ner mig på jorden så det knöt sig i halsen på mig. Hon behandlade församlingen enbart som finnar som talade bra svenska! - inte alls som de finlandssvenskar vi är. Varför måste hon undergräva min identitet, putta in hela samlingen av människor i detta hennes fack. Staten behandlar oss inte som en minoritet och kyrkan förstår inte heller. Vi hade ju kämpat för vår identitet hela vår uppväxt intill denna dag. Varför kunde prästen inte förstå att hennes predikan kom att få motsatt verkan än hon tänkt, nådde aldrig våra innersta känslor. Vi blev istället sårade och en del resignerade det vet jag.

Vad var det då hon sa som kunde göra så ont?

Jo hon började lägga ut texten om Jumala, det finska ordet för Gud - som om vi hade någon relation till det ordet! Det berörde oss ju inte ett dugg, ordet Jumala, varför ta upp det?. Vi har ju vuxit upp med ordet Gud. Det kunde beröra oss men inte detta finska ord! Är jag otydlig? Går det inte att förstå? Varför lade hon då inte ut texten om det franska ordet för Gud eller kanske Allah? Vi har ju ingen relation till Jumala så hon kunde ju ha talat om något annat språks ord för Gud istället. På det här viset blev det bara en påminnelse om alla de fruktlösa år vi kämpat för vår egen identitet i Finland men också här i landet. Måste hon putta in oss i detta fack vi kämpat mot att hamna i så länge. Jag kände mig överkörd, ledsen, nästan bitter. Att gå fram för att delta i den heliga måltiden blev en kamp med mig själv. Det förlåtande sinnelaget ville inte infinna sig.

Säg mig, varför är det så svårt erkänna finlanssvenskarnas existens och berättigande, på djupet försöka förstå och handla därefter? Varför? Varför såra våra känslor just en sådan helg - de finlandssvenskas kyrkhelg? Varför måste vi kämpa intill döddagar för vårt berättigande, i Sverige, landet vår särart sprungit fram ur?