Vardagsmorgon.
Livet är en strid, striden är en kamp, kampen är en häst, hästen är en ?.........Ja, hur var det nu?, eller stannade ramsan där? Alla dessa mer eller mindre fyndiga ramsor, visst håller de på att försvinna under glömskans tråkiga täcke? Eller finns de kvar?
Jag älskar den tidiga morgontimman med hundarna. Allt är så tyst, dagens puls har inte kommit igång ännu. Just då minns jag ofta; ramsor, levnadsregler, visdomsord allt medan jag granskar snödrivorna och de spår nattens djur lämnat i snön. Då hör jag också såsom nu i morse årets första filande på vårmelodin, talgoxen förståss. Igår kväll hörde jag skogsduvan. Då jag går där ser jag inte bara att vildsvinen varit här precis vid husen och kollat stenen med utsatt mat till fåglarna. Jag ser också hur snöarbetet utförts den sena timmen el tidiga, av traktor, mera sällan med spade och så minns jag igen: Snörräta skottade gångar från min barn och ungdomstid. Tänk så fint det var. Med vemod minns jag hur det nästan var en hederssak att göra detta slitiga arbete trots allt snyggt och rent. Nu går det knappast ta sig fram med rollator. Träffade på ett par igår som inte klarat av att ta sig till vårdcentralen med rullstol. De fick försöka på alla möjliga sätt ta sig till garaget där bilen fanns och sedan åka de 300 metrarna därifrån till vårdcentralen med sin bil. Normalt skulle de ha tagit sig dit med rullstolen. En annan, en dam med rollator hade kämpat som ett djur för att ta sig till affären 250 meter hemifrån. Ja, så kämpar vi på. Ser en slank långbent tjej som elegant nästan hoppar över en liten snödriva som är ett oöverstigligt problem för någon annan. Olika falla ödets lottar - men det skulle underlätta betydligt om snöröjningen vore en hederssak.
