heidis

Tankar och minnen om kråkfåglar.

Publicerad 2010-10-03 18:38:52 i Burfåglar,


Vi hade en kråka, min man och jag, i Finland, på 60talet. Den var vingbruten och kunde inte flyga, blev min mans nära kompis. Den fladdrade med vingarna, rullade med ögonen, krökte halsen och skorrade sakta då den hörde hans steg långt ifrån. Väl framme satt människa och fågel och småpratade med varandra. Kråkan Klas satte sitt huvud intill kinden och skorrade som svar. Så satt de ett tag tills min man gick in efter mat åt den. Jag kan berätta hur den en gång ropade på hjälp då en främmande hund kom in på gården. Min man gick ut på trappan, viftade och skrek åt hunden så den till slut drog sig undan och försvann. Klas blev modig då han fick hjälp, hoppade snart närgånget efter hunden triumferande och tacksam över att få bort orosmomentet.
Kråkfåglar är smarta och lär sig snabbt.
 
En stor och välnärd kråka gick på asfaltvägen i morse, framför oss en bit under morgonpromenaden. Fem skator fladdrade hit och dit, först med honom men sedan försvann det svartvita sällskapet. Det var bara kråkan som fortsatte med oss, kollade varje liten, pytteliten, grop i asfalten. Det var ju söndagsmorgon och inga bilar just störde idyllen. Då mindes jag och tänkte faktiskt på Klas.. Denna var så stilig. Det hade Klas också varit om inte vingen hade hängt på honom.
 
Vi hade en skata tidigare före Klas. Den kallade vi för Kirre, flög in och ut, stoppade näbben i gräddsnipan. En riktigt busig skata. Den gick en gång efter grannens lilla 1½ åring och nöp henne i stortån gång på gång innan vi hann ingripa. Flickan skrek i högan sky. Den gjorde vad den kunde för att länsad  grannens körsbärsträd men lät vårt vara ifred. Allt det här befrämjade ju inte grannsämjan så vi fick åka iväg med den och släppa den i okänd skog. Tyvärr tog den sig ur papplådan innan vi kommit fram dit vi tänkte oss. Mig veterligen såg vi den aldrig mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela