Äntligen ett Skansenbesök! Länge sen sist.
Släktingar från Helsingfors gjorde en kryssning till Stockholm. En hel dag i land skulle det bli. Så bra, då kunde vi träffas på Skansen. Sagt och gjort. Lilla Peik drygt 2 år gammal var med. Han är den soligaste unge jag någonsin sett. Pojkens pappa tog väl hand om sin telning och mamman krängde sig fram med en snabbt växande mage som hindrade lite grann. Tillskott i familjen skulle det bli. Så var det då jag som också tog mig fram på något vis. Vi stannade ju och vilade då och då. Som tur var kunde vi följa i 2-åringens takt. Den lille som visserligen klappade en get men avbröt sig gärna vid synen av myror på marken eller för att ta upp småsten som plockades fickorna fulla. Så den där riktigt soliga uppsynen! Han är ju så fin den lille Peik. Människor stannade till och pratade med honom och ville gärna ta honom i famn. Ingenting var konstigt, skrämmande eller omöjligt. Han var med på allt. Hans ögon blev visst större då han såg vicenterna, björnarna och sälarna så visst såg pilten lite större djur också, inte bara myror och annat smått. Renens stora horn kallade han för HATT. Till slut fogade killen sig i att sitta i vagnen ett tag och där somnade han omärkligt, jag tror med ett leende på läpparna. Vi andra slog oss ner för en kopp kaffe. Inte en droppe regn föll denna dag. Allt var fullkomligt och perfekt. Mina kära släktingar hann också med båten tillbaka.
Dagen efter, idag, bränner tantens knän och höfter. Om man vill följa med i galoppen får man ta detta med i beräkningen. Det kanske inte blir något fler besök på skansen - med Peik, vem vet. Ångrar då rakt inte utflykten