heidis

Morgonen var grå och rollatorn kämpade på i det nästan omöjliga väglaget. Promenaden med Kamé slutade innan den börjat - under takdroppet på baksidan av huset. Där satt jag på rollatorn och försökte samla mig. Det är ju så kämpigt ta sig fram. Snön togs inte bort i tid och nu då traktorn gjort sitt är det inte bättre. Killarna som kör traktorerna har en tidspress och heller inget sinne för ordning. De gör ett svep och så är det över. Ryggåsar av tung geggig snö och blankis där under hindrar den som behöver redskap för att ta sig fram. Så satt vi då där. Himlen var grå och luften blöt och tung. Några kråkor sträckte över skyn snabbt. Kanske till frukosten nå´nstans. Enstaka krax höll släkten samlad om än på avstånd. Kamé satt som på vakt och lyssnade och tog in omgivningen. Till slut bröts stillheten: Kamé gick några steg och rullade sig sedan i den tunga snön. Det är för varmt och torrt i våra lägenheter. Hon ville ha fukt i pälsen. Ganska snart gick vi in. Kamé ska få gå en riktig promenad, med en granne lite senare idag. Det har vi kommit överens om.

Många nu gamla ännu levande hundar eller avsomnade rullar förbi på minnets rullband. Detta rullband sätter alltid igång då jag får bud om att någon av mina uppfödda taxar fått sluta. Nyss var det Krösa-Maja, en liten fin dvärgtax. Det blir några dagar, en lång eftertänksam stund som glider över till allt jag upplevt under många intensiva år. Tänker på dem alla; hundar, hussar och mattar, många som blev mina vänner. Tänker på alla möten och så Vivi-Anne som stöttade i många många år. Alla underbara valpar, resor, gäss och ankor på Trasthammar, höns, kalkoner, får. Promenader ut till Knappelskär, stilla sensommarkvällar vid Fjättern, vackra spralliga Briader och Lommens ödemarksskrin.

En Briard har flyttat in hos en granne precis nyss. Något varmt sprider sig över bröstet då jag ser en briard. Denna är svart som Vanessa och Buffalo-Bill.