heidis

En Härjedalsk snabbkaka har jag blivit bjuden på idag. Den består av kvarbliven grädde - gärna sur, vetemjöl, bakpulver och smakämnen s.s. t.ex. vanilj socker. Vispas ihop och klickas på plåt små kluttar. Detta gräddas i ugn. Äts varm till kaffet. Tidsåtgång totalt max 10 min. Pröva själv och håll liv i en gammal beprövad nödhjälp vid överraskningsfrämmande.

Som barn minns jag en oändligt lång och sorgligt mödosam sång som sjöngs av min mormor och hennes syster, om och om igen ( kändes som att den sjöngs precis hela dagen). Båda dessa traditionsbärare bodde hos oss. Massor av verser som beskrev Golgatavandringen och lidandet på korset in till varje spik slag. Denna sång måste ha haft anor från hur långt bort i tiden som helst. Aldrig har jag efter den tiden hört något liknande varken i radio, TV eller mera privat. Antagligen är traditionen död här i det Lutherska norden liksom den enformiga sorgsna tonen. Den intensivt målande berättelsen har fallit i glömska presenterad på detta sätt. En del av verserna minns jag ibland fortfarande. Långfredagarna var känslosamma och varma om än oändligt långa och sorgsna. Som barn fick jag inte den dagen ens ta i en sax eller något annat verktyg, inte sy, inte glamma. Denna dag var för många barn verkligen en lång dag och namnet helt rätt, Långfredag. Idag upplevde jag något av detta igen. Jag gick ner till vår lilla kyrka för att närvara vid långfredagens gudstjänst. Inte var vi många men gudstjänsten var nära och privat, allvarsam. En Assyrisk flickkör bl.a. sjöng deras traditionella påsksånger. De är ju kristna som vi och tonspråket idag var samma enformiga upprepande sorgsna kväden, något jag kände igen trots att jag aldrig hört dessa sånger förut. Jag kände igen min mormors allvar och långfredagen öppnades för mig så som den var då jag var barn. Evangeliet lästes upp på svenska och sedan läste en man alltsammans på nytt på arabiska. Allt kom nära och kändes helt rätt. Flickorna som sjöng blev "Jerusalems döttrar" som grät över Jesu utsatthet och elände. Härligt se så pass många ungdomar i kyrkan.

April = Vår,  men kyligt ena dagen, hoppfullt soligt och nästan varmt den andra.
I den lilla backen upp till huset står resterna av en snödriva och tömmer sig. Backen är blöt men också den snart torr om det fortsätter så här. 
Blåsippor på två håll ganska nära och så snödroppar som bryter fram mellan riset här intill. Dessa snödroppar är bortglömda av vårdande händer där de står men gläder oss förbipasserande.
 I morse kände jag att den sedvanliga morgonpromenaden med hunden måste  få en annan sträckning. Vi gick till busshållplatsen, min lilla Kamé och jag.
 I handen hade jag en påse med lite torrt bröd tänkt åt gräsänderna nere vid Maren, Södertäljes hjärta. Klockan var inte ens åtta denna soliga morgon då vi steg på bussen mot Centrum. Himlen var blå och skön. Nostalgiska känslor tog tag i mig då jag redan på avstånd hörde och sedan såg alla dessa gräsänder. De höll sig allert framme de vackra fåglarna, visade tydligt upp sin virilitet för varandra.
 Parbildningen var i full gång.  Kvackandet och synen av dem gjorde mitt "hjärta" mjukt och varmt. Mindes alla tamankor jag drivit fram och tagit hand om under år som gått, c. 60 ällingar varje år under lång tid.
En ensam Sothöna kryssade också bland alla dessa änder och så fiskmåsarna förståss. Sothönor är så speciella. Också fiskmåsarnas skrän är jag förtrogen med sedan tidig barndom. De talar  tydligt om att nu är det vår, den vår också vi får glädja oss åt. Tänk, jag har ännu inte åkt museiångbåten Ejdern och har bott här i staden över 10år nu Tittade på den och tänkte att nu i sommar ska det bli av.   Sedan promenerade jag gm Stadsparken. I ett snår gick det livat till; ett Ringduvepar hade fått ihop det, parade sig. Tänk att Ringduvan blivit stadsfågel!   Så gick den viktigaste delen av den dagen. Vi var hemma igen 9.45.   ......................................................................................................................................................  
Heidi hälsar och Kamé som stuckit fram sin nos från den filt hon bäddat in sig i blinkar samtyckande - hon också hälsar.